anna ser dej

Sorgens vidöppna dörr

2012-02-09T11:04:00.000+02:00

I mig är sorgen ingen varg som river. I mig är sorgen en öppen dörr, på vid gavel mot ett mörkt rum. Jag ser inte hur stort det är, det känns oändligt. Därinne är det kallt och mörkret sprider sig i mig, i min mage, runt mitt hjärta, det känns som jag hade en världsrymd inuti.

Man vet att det ska hända, men när det händer är det alldeles obegripligt. Jag rör mig som i slow motion, som jag stelnat. Hjärtat simmar någonstans inne i mörkret, kippar efter andan. Det är bara tyst och jag fryser hela tiden. Man vet att det ska hända, att det händer hela tiden, men när det händer är det ofattbart att världen fortsätter snurra.

I måndags dog min mamma. Jag höll hennes hand när kroppen kämpade med sina sista andetag, när hjärtat långsamt upphörde slå. Jag är så glad att jag hann komma till henne, att hon inte var ensam, att jag fick vara där och ge all kärlek jag kunde just då. Det kom så plötsligt, i vägen för alla planer. I vägen för nästa telefonsamtal, för den där utflykten vi skulle göra - bara hon och jag, för nästa gång vi skulle ses, för semlorna hon skulle baka, för födelsedagar som skulle firas, för resan som var bokad. Allt i spillror utom vetskapen om att allt kan ändras på ett ögonblick. Och sorgen står i full blom.

Ser du ljuset, Jonathan?

2012-01-11T15:40:00.000+02:00

Just nu är det nästan det enda jag kan tänka på. Ljuset. Det liksom växer i hela min kropp tillsammans med längtan efter våren. Jodå, jag kan hantera lite snö, skulle kanske till och med kunna uppskatta en pulkabacke efter Skånes regniga jul. Men våren. Jag längtar så. Jag vet att det är för tidigt. Jag vet att jag kommer att få möta vintern igen. Men, idag känner jag hur det spirar i kroppen när vårljuset slår igenom vintertröttheten. Jag tänker på frön som ska sås, på solvarma stenplattor under bara fötter, på färgerna som kommer. Vi är inte där, men min resa dit har redan börjat.

Älskade 3-åring

2012-01-02T23:21:00.000+02:00

En debuterande 3-åring idag. Nils. Å ena sidan en oerhört kompetent liten människa, som tar sig fram med egen maskin och vill hjälpa till med det mesta. Väldigt social, inte rädd att ta plats. Å andra sidan en känslig själ, vill vara nära ofta, blir gärna buren och sover mellan mig och kärleken varje natt. Och en lillebror som är van att få jobba hårt för att få uppmärksamhet, ständigt uppmärksam på vad som händer omkring honom. Är oftast glad, pratar högt, skrattar högt, men när han blir ledsen kommer gråten högt också, stora tårar rullar nerför kinderna länge länge. Han är mycket, det har han alltid varit.

En otroligt fin liten människa, som jag är så glad att jag får vara med på den här resan. Varje dag värmer han mitt hjärta, varje natt lägger han sina varma små fötter mot min mage och en hand mot min kind. Jag minns varje sekund av när han kom till världen, som vore det igår. Och det är en av de mest fantastiska sakerna jag gjort i livet. Tårarna rinner längs mina kinder när jag läser min upplevelse, den är så stark fortfarande.

Älskade unge, grattis på födelsedagen! Kärleken brinner med oändlig låga.

Omstart

2012-01-01T11:24:00.000+02:00

Gott nytt år käraste bloggvänner! Det gick inte bra att starta om sist, men skam den som ger sig. Det är inte texterna det hänger på, det är tekniken. Numer lever jag med min telefon istället för min dator och det är inte alls bra för skrivandet. För mig funkar det inte alls att blogga från mobilen, jag tycker det är otroligt störande att inte kunna se hela texten och då blir det inget skrivande kvar. Men jag saknar bloggen. Framför allt saknar jag er som finns här i bloggosfären. Så nu blir det ett nytt kapitel. Omstart. Nystart.

Hösten har varit tuff, trött och stressig. Allt som ska falla på plats, alla rutiner som ska återupptas eller hittas på nytt. Men nu känns det lite som vi landat. Och efter funderingar på att resa bort och fira en varm jul så bestämde vi oss för att stanna här. I huset. Hemma utan planer. Tur var väl det. Några intensiva veckor med halsfluss, feber, svinkoppor, snor och hosta förberedde jullovet. Så när väl julen kom var alla så trötta, så slitna att det varit underbart skönt att bara vara hemma. Inte göra mycket. Äta lång frukost, kolla på morgonfilm, elda en brasa, gå en promenad eller bara vara hemma. Nu börjar jag känna mig som en människa igen: lite nyvaknad, lite ömtålig, men också lite nyladdad. Lite sugen på att ge mig ut i världen igen. Och då har jag faktiskt en hel semestervecka kvar att göra ingenting på.

Så det här blir omstarten. 2012 tror jag på. Om 2011 stod för förändring, för avsked, för det nya, så önskar jag att 2012 ska stå för att landa, att hitta balans, att finna lugnet. Och jag hoppas att ni fina människor där ute i bloggrymden får det era hjärtan önskar av detta nya år. Gott nytt, vi ses snart!

Rödluvan och morgondimman

2011-09-30T15:21:00.002+02:00

Morgonen var dimma över ängarna och havet, solen i ögonen när jag cyklade mot stationen, händerna blev kallstela av luften. Jag stannade och fotograferade flera gånger på vägen. Jobb, jobb, jobb. Och snart väntar en helg med mina föräldrar på besök och snickeriprojektet i trädgården. Jag har planerat maten och köpt vin. Jag är inte så bra på att snickra men jag tänker att jag ska väga upp det med att göda upp dem, päronen.

Och så tränar jag mig på att skriva ett inlägg helt utan syfte. Bara för att jag vill få tillbaka skrivlusten. Nej förresten, inte helt utan syfte. Jag vill säga att jag hoppas ni får mycket kärlek idag, allihop. Det hoppas jag. Att ni älskar innerligt och att hjärtat fylls till bristningsgränsen. Här kommer en kram från mig också. Den sista dagen i september 2011.

En liten regnbåde hinner man väl med?

2011-09-29T13:00:00.002+02:00

Jag springer på och hör inte mina tankar. Stress på jobbet, oj oj det är mycket som ska hinnas under oktober, hur ska det få plats? Vardagslogistiken skär sig. Pendling till jobbet och hem. Jag springer ohjälpligt efter.

Men jag har sett regnbågen flera gånger och lämningarna på dagis blir långsamt lättare. Vi skrattar ganska mycket och bråkar nästan varje morgon om kläder och påklädning. Och varje natt sover jag med Nils varma trollungefötter mot min mage eller rygg.

Ett kliv framåt, mot bassängens blåa vatten

2011-09-14T11:00:00.000+02:00

"Det ABSOLUUUT viktigaste är att barnen får ert godkännande INNAN de hoppar i vattnet", säger Jan på bred Malmöitiska ungefär en sekund innan Nils vrålar "Nu hoppar jag" och kastar sig i bassängen. Utan någons godkännade. Jag fångar honom med nöd och näppe innan han sjunker. Bredvid honom hänger Sixten på en flytdyna och sprattlar allt vad han kan med benen, som en exemplarisk elev. Vi är på simskola första gången. Faktiskt den första schemalagda aktiviteten med barnen över huvud taget.

Men det märktes att det var lite konstigt, det där med badhus. Först drabbades Nils av tvivel av omklädningsrummet, ta av kläderna och duscha. "Jag vill inte bada" skrek han medan jag försökte med "Du behöver inte om du vill, men vi går och tittar på bassängen". "Nej, nej", nej...", ekade det mellan väggarna tills vi kom in till bassängen. Då tittar jag på honom och ser hur han börjar lysa som en sol. "Mamma, jag VILL bada". Så vi simmar, med flytkorvar, bollar och dynor. Nils är övertygad om att han redan kan simma och hänger som en apa i flytkorven, med både armar och ben, eller kastar bollen tvärs över barn och bassäng. Sixten älskar allt, det märks - det varma vattnet, att följa instruktionerna och sprattlar med ben och armar och jagar bollar som om han aldrig gjort annat.

Och vi, vi har börjat det nya livet med bokade lördagar. Lite lite jobbigt, mycket mycket roligt.

Hitta tillbaka

2011-09-06T12:47:00.003+02:00

Hej, hej. Är det någon kvar här nu för tiden?
Ni som fått så lite kärlek och närhet de senaste månaderna, ja kanske till och med året. Jag tänker på er, loggar in, sen liksom orkar jag inte längre. Och så har jag varit lite otrogen också, nej, nej - det är inte er det beror på, det är mig. Ni är så fina, så fina, men jag tappade liksom bort orden till förmån för bilderna (Fröken Blund, jag förstår dig och dina bilder!) och det är så svårt att slita sig när man har börjat. Mitt sidohäng heter Instagram och finns som app till Iphone. Beroendeframkallande. Som Facebook, fast med bilder. Och min lust för bilden har kommit tillbaka igen. Men, jag vill vara här också. Orden är ju liksom också jag, en väldigt viktig del av mig. Så, ska vi börja om igen?

Det här året är sanslöst. Alla förändringar, alla börja-om-på-nytt. Allt som måste slipas och dras. Nu: ny inskolning av barnen på nya dagiset. Det verkar jättebra, vi har fått fin kontakt med personalen som är lyhörda och verkar kommunicera bra mellan sig också. Barnen har gnisslat lite med stökiga lämningar och hämtningar och knöliga läggningar på det, men jag tror mer det handlar om att det tar tid att känna sig hemma och att det faktiskt är andra dagiset på 3 månader med ett långt sommarlov emellan. Det kommer bli bra, det tror jag, om vi bara ger det lite tid. Jobbet börjar rulla på. Känner mig inte riktigt hemma än, men på väg att bli det. Provanställningen har övergått i fast och bara det känns bra ändå, något som är att lita på - inte något som kan sluta från en dag till en annan. Just nu känner jag att jag behöver det, lite tyngd och trygghet.

Huset är hemma nu. Vi har fått upp våra tavlor och har faktiskt bara två helt oinredda rum att ta tag i när vi har lust. Jag har suttit som en hök på lauritz.com och köpt ett enormt 50-tals soffbord, en tysk servis, spegel, matta och lite annat. Och så har vi hanterat lite husstress - trassel med elen & ventilationen, några dåliga fönster, en öppen spis som rök in när vi eldade, dåligt garagetak och lite annat som vi håller på att få på plats. Det ränner hantverkare här med jämna mellanrum och jag tror att vi kommer ha allt på listan fixat till i höst, inför vintern.

Sommaren var en upphackad historia med lite värme, släkt och Almedalen på Gotland, skånska regn, frodig gräsmatta och egenodlade rödbetor, Blekingskt kusinhäng och tomatfrossa. Den var bra. Nils slutade med blöja (utom på natten), Sixten slutade med nattblöja, lärde sig säga r och sov själv hos mormor och morfar en hel vecka (och ville inte att vi skulle komma...). Och i helgen lärde han sig cykla helt utan stöd, det var stort och stolt att se honom fara fram som en raket och cyklade själv till dagis igår. Nils är fortfarande en mammagris av stora mått, men håller på att bli en stor liten kille han också. Egensinnig, rolig och enormt envis.

Och så har vi haft en Stockholmshelg. Först en kväll för mig på 5-års jubileum med kursarna från IHR. Det kändes jätteviktigt att åka upp till Stockholm för, för det året har betytt så mycket för mig. Dels när det gäller karriär, men också personligt - att landa i något, växa, träffa nya människor i en ny miljö. Det är ett år som står för omvälvning och utveckling för min del. Och det var då som vi bestämde oss för att verkligen försöka få barn också, det året då Sixten blev till. Så, det blev en lång och härlig kväll med fina människor och god mat. Sen en lång härlig dag med andra fina människor - vänner jag inte träffat på länge, Chokladfabriken och på kvällen kom kärleken upp och vi spanade in de rosa cowboyhattarna på Globen med fler vänner och Dolly Parton. Och en lång söndag med härlig brunch hos ännu en vän det var länge sen jag såg. Glädje! Och det känns fortfarande så tydligt att det fortfarande är Stockholm som är hemma för hjärtat. Det är skönt att komma dit, få åka tunnelbana och vara glad över alla människor som väller fram. Fast, faktiskt kände jag också att jag var glad att vi inte bodde kvar där, på Fridhemsgatan mitt i smeten på Kungsholmen, bland alla avgaser och rusande horder av snabbfotade Stockholmare. Jag har faktiskt landat i det här tempot, lite lugnare. Och i vår trädgård med havet några gator bort.

Så, två månaders uppdatering. Nu är jag tillbaka. Jag hoppas ni också vill igen?

Jag. Är.

2011-07-12T22:14:00.002+02:00

Jag stannar så sent jag har lust med på jobbet. Slutför det jag håller på med. Tar tåget hem. På cykeln från stationen känner jag en intensiv lycka i magen av en liten skuttande flicka i rosa klänning, doften från havet och vallmon i gräset intill. Kommer hem till ett tyst och stilla hus. Öppnar altandörren, släpper in kvällsluften. Andas djupt. Så oväntad känsla. Tidsrymden. Ingen väntar på mat, ingen behöver min uppmärksamhet. Det är bara jag här.

Trädgården på kvällen är min favoritplats. Jag älskar att gå där när svalkan kommit och dofterna letar sig fram utan brådska, utan svårighet. Låter handen glida över glättig mynta, ludna tomatblad, sträv lavendel. Det är som en skattkista, grönskan därute som jag får lov att dela med humlorna och fjärilarna. Dra en tistel här, plocka några vissna rosor där. Andas ut, andas in. Med magen, som jag försöker lära mig. I trädgården känns det som det är lätt att andas så.

Resten av familjen är kvar på Gotland där vi varit en vecka. Bland blommande vägrenar i lila, blått, gult. Med svärmar av fjärilar runt omkring. Med bad, cirkus och Visbys snirklande gränder kantade av rosor. Varvat med vredesutbrott, tjyvnyp och drömmar om lejon som äter upp. Sixtens mest frekventa ord har varit: aldrig. Oavsett om det har handlat om att komma och äta, kissa för natten eller följa med någonstans. Nils har oavbrutet spöat upp sin storebror och vrålat "jag bestämmer" när vi har sagt till honom att han inte får göra så. Ja, fullständig sommarharmoni som ni hör. Vanmakt och trötthet i kombination med glädje, närvaro och kärlek.

Några dagar kvar och sen åker jag till dem igen. Mina vackraste. Och argaste. Jag längtar, men nu njuter jag av att vara här, med mig själv.

Semesterläsning

2011-06-29T12:36:00.002+02:00

Jag ville inte ta bilen till jobbet eftersom jag inte skulle kunna få läsa då. Så bra tyckte jag att det här var.

Ett nytt universum av Chimamanda Ngozi Adichie. Ett universum som doftar och smakar, som känns, som bränner. Våld - ja, men så mycket annat. Jag tänkte mycket på Things fall apart, när jag läste den. Män i en värld som är i upplösning och rädslan inför att förlora kontrollen. Men samtidigt så mycket mer. Oerhört bra läsning.

Resten sparar jag till K och bokcirkeln...

The magic 4

2011-06-10T12:29:00.001+02:00

Alldeles nyss en liten plutt - en bestämd bäbis, ganska svårcharmad. Sin egen. Nu en fullfjädrad 4-åring i all sin prakt. Jag förundras över denna vackra lilla människa. Han är verkligen sin egen, Sixten. Har så tydliga gränser på något sätt, så stor integritet fast han inte är så gammal.

På gamla dagiset berättade de att det fanns ett annat barn som tyckte väldigt mycket om att ta på de andra, alltså inte på något konstigt sätt, men han var väldigt fysisk. En dag hade pojken varit på Sixtens avdelning och Sixten hade sagt till en av fröknarna: "Jag vill inte att x ska ta på mig". "Nähä, sa fröken, men han vill bara klappa på dig, han tycker så mycket om det - gör det något?" Då svarade Sixten: "Men min kropp vill inte att han tar på mig".

När jag hörde det jublade jag. Vilken otrolig förmåga att sätta ord på en känsla. Vilka tydliga gränser, hur han känner av dem och formulerar det. Det gör mig förundrad, förundrad och tacksam över att jag får lov att vara med den här lilla människan. Att han lär mig så mycket om livet. Och om hur det känns när hjärtat öppnas. Om kärlek.

Just nu är det mycket rollekar som gäller. "Mamma, säger han, nu ska du vara en liten flicka som säger att jag inte får dyka". Eller så ska jag låtsas att jag inte tror att han kan något och så visar han mig att han kan. Klättra är en favorit och räkna olika saker. Han längtar efter att kunna cykla utan stödhjul, men är inte riktigt där än. Förstår inte varför han ska gå och lägga sig tidigare än vi vuxna, han är ju också STOR. Verbal och lite försiktig, behöver lite knuff framåt ibland för att våga. Blir ledsen när Nils inte vill kramas. Känslig och tydlig. Och så har han precis lärt sig att säga "r". Skorrande r. "Fyrrrrra heter det Nilla", säger han och låter som Anders Gernandt när han står och läxar upp sin lillebror.

Fyrrrra. En stor ålder i liten kropp.

Åka karusell och äta karamell

2011-05-27T15:14:00.000+02:00

Det vankas helg med släkt, besök, gräsklippning och tivoli. Full fart tror jag. Om jag får tid ska jag skriva lite om min Stockholmsdag, förrförra veckan med Sade, Chokladfabriken och hemlängtan.

Njut av helgen alla vackra människor!

Posttraumatiskt flyttsyndrom

2011-05-25T11:37:00.002+02:00

Alltså. Det borde ju vara eufori. Det borde vara jättekul. Det borde vara energifyllt och gasen i botten. Det borde vara skattkartor och grillad haloumi och upptäcktsfärder. Fast det är mest lite håglöst. Inte dåligt, bara håglöst, som jag inte riktigt är med. Kreativiteten uteblir, orden vill sig inte, jag har inte lust bara. En gnagande vetskap av att jag är frånkopplad, inte närvarande.

Jag tror det är så här: kroppen är i Skåne, planterar blå kantnepeta, kokar gröt, packar gummistövlar, lagar mat som någon skriker "det här är äckligt för mig" när de ser och sen vägrar att smaka. Kroppen pendlar till Lund, handlar på Maxi i Västra hamnen och fyller återvinningslådorna i källaren.

Allt detta medan själen tar en kaffe vid Fridhemsplan, promenerar över bron bort mot Vasaparken, åker blå linje till Kista fast det inte finns nåt skrivbord där längre för mig, tar 3:an till Nytorget, promenerar ner mot Slussen med blicken fäst på andra sidan Strömmen, flackar med blicken och hittar inte hem. Jag tror det faktiskt.

Det är som hela flyttprocessen håller på att hinna ifatt mig. Jag är så trött bara, så oinspirerad. Dessutom känns det så fjuttligt. Jag har det så bra och har inte vett att uppskatta det. Istället skaver det i mig. Men jag tror att det handlar om tid. Tid att vara, tid att landa, tid att andas från magen. Tid för själen att hitta hit.

I brist på inspiration försöker jag få kontakt med kroppen. Jag har nog inte cyklat på sådär 10 år, men nu har jag börjat igen. Till och från tåget varje dag, för att få igång mig efter fyra mardrömsår när det gäller träning, minska stressen och irritationen över att bussen bara går var 15:e minut... Stockholmssyndrom, ja, jag vet... Men jäklar, kroppen har kickat igång, något har vaknat, under 2000 dubbeldajm, 800 franska ostar och 17000 kardemummabullar så ligger tävlingsinstinkten där och lurar. Så varje dag hittar jag någon att trampa ifatt. "Jag ska komma fram samtidigt med bussen där framme" eller "En gubbe med cykelkorg ska jäklar inte få cykla om mig". Lite tramsigt är det, men lustfyllt. En känsla från barndomen, när jag var runt 10 och tävlade i löpning första gången. Jag kommer precis ihåg det där pirret i magen innan start. Sen adrenalinet. Och sen en guldmedalj i papp om man vann.

Så jag cyklar för livet och kroppen gillar det. Den här veckan är målet att köpa joggingskor också. Jag avskyr att jogga, fast ibland behöver man ompröva sina preferenser och det ska jag göra med joggingen. Och vem vet - kanske lite av det där livssprittande i cyklingen smittar av sig på någon annan del av mig?

PS. Jodå, jag köpte joggingskor och ny sportbh igår. Min tredje sportbh i livet. Hm, ny var 10:e år känns inte som så bra statistik för brösten... Men, sen joggade jag också, eller rättare sagt lufsade längs med havet. Själva springet var väl inte så kul, det gick för sakta, men lite egen tid i rörelse - det var fantastiskt. DS.

Att bo i en fontän och sova hela natten

2011-05-04T17:59:00.000+02:00

Barnen lämnades hos farmor och farfar som hade laddat för allt som skulle kunna hända. Febertermometrar, kusinbesök, påskägg. Så tog vi tåget till Köpenhamn, satt på flygplatsen och drack latte och åt macka och läste. Utan att fladdra med blicken och säga "Såg du var Nils tog vägen?" eller springa runt efter ett litet blont huvud som just smiter in i en springa mellan två dörrar. Bara med oss själva och våra tankar.

Jag hade glömt hur det var. Att vara själv. Att få hinna sitta ner och tänka en tanke ut. Att äta middag klockan 8 istället för halv 6. Frukost på sängen. Och så staden, att hinna möta den. Jag älskar storstäder: livet, rytmen, men framför allt doften. Alla städer har sin egen doft. Toppnoten är ofta sopor och avgaser, men sen, därunder. Där finns stadens själ.

Rom luktade mat, klorerat vatten, apelsinblommor och cigarettrök. Det var vårt över påsk, mitt och kärlekens. Ensamma bland några miljoner andra turister och så de stackars Romborna. Vi promenerade tills vi fick skoskav och träningsvärk. Runt varje hörn en ny fantastisk kyrka, ett monument som tog andan ur mig, ett hus som jag ville gå fram och stryka händerna mot, en piazza som öppnade sig som en himmel, en staty i marmor, en Caravaggio.

Vi åt salami och prosciutto och ostar. Vi satt i solen och åt pistageglass, tittade på kyrkor och åt skaldjur, armbågade oss förbi gladiatorer i tubsockar och fotriktiga sandaler utanför Colosseum och åt pizza. Vi drack vin. Hånglade. Läste. Sov hela natten. Och bodde i en fontän där Moses delade Röda havet varje dag.

Sen åkte vi hem. Hjärtat längtade så det ville spricka efter de två små trollen. Och jag insåg att jag längtade hem, hem till huset. Just det, så är det ju. Ibland krävs det att man lämnar för att hitta något.

Hittar hem.

Imorgon: Rom

2011-04-21T22:17:00.000+02:00

Ah, livet rusar lite. Trädgårdsfix, köpa grill, jobba, hämta och lämna, så gräsfrö, laga mat, jobba, pendla, åka till Bauhaus. Men det är bra det är det. Och bättre blir det tror jag. Imorgon åker jag och kärleken ensamma till Rom. I tre nätter. Själva. Långa middagar, långa frukostar, sovmorgon, dricka vin, promenera, stanna och dricka cappucino, läsa, prata färdigt, hångla. Ja, bra blir det, det tror jag. Så, glad påsk!

Mrs Superwoman goes to bed early tonight

2011-03-27T21:10:00.001+02:00

Vaknade tidigt och hade förlorat en timme. Nä, nu börjar det "Ja, klockan är ju sju fast egentligen är den ju sex". Kokade gröt, skummade rubriker, duschade snabbt. Skrev veckomatsedel och storhandlade. Köpte två soffor på Blocket. Kärleken fixade släp, jag tankade. När jag kom hem var stubbfräsningsmaskinen här och likviderade veckans trädnedtagning.

Lekte med barn. Tog hand om svärföräldrar. Lagade lunch till 10 personer. Välkomnade kärlekens syrra med familj. Hittade rabarberskotten som tittade upp. Fick hem sofforna. Lagade våfflor till 10 personer. Lekte i trädgården. Lagade middag. Duschade barn. Läste saga. Betalade räkningar. Budade hem en matta. Drack ett glas vin. Eldade första brasan i huset.

Over and out.

Krokus och kaffe

2011-03-24T14:33:00.001+02:00

Den första lila krokusen har tittat upp. Och scillan, min favorit. Inskolningsveckan har fortsatt och det har gått riktigt bra. Imorse lämnade jag smågrisarna och det var inte minsta tillstymmelse till ledsamheter. "Får mamma en kram innan jag går" försökte jag. "Nej" skrek bägge och for in till Linda-Marie på dagis.

Så jag åkte hem och jobbade några timmar. Nu ska jag dricka en kaffe vid en solig vägg i trädgården och sen hämta mina fina små killar igen. Lite park kanske, jag har köpt briocher och blåbär som ska få följa med i alla fall.

Ut i solen!

Jo, men jag tror jag såg nåt därute under de 5 sekunderna jag var där

2011-03-20T20:33:00.001+02:00

Förra veckan skulle vi skola in på dagis ju, men det gick åt skogen. Sixten har haft mellan 39 och 40 grader hela veckan tills idag, som varit första feberfria dagen. Så imorgon kör vi igen. Jag är dock ännu lite mer skeptisk efter att kärleken berättat att han ringt och pratat med dem på dagis och kollat av schemat inför nästa vecka. Då tyckte de att vi skulle lära våra barn att sova kl 11 istället för som nu kanske 12.30 för Nils. Varför? Jo, för att de andra ettåringarna ska sova då. Eh, jag vet inte men det känns inte direkt som en bra inställning att våra barn ska ändra sig för att de är äldre och inte har samma behov som de små. Men, det kanske bara är jag. Som sagt, jag försöker att hålla mig öppen och inte ha förutfattade meningar inför nästa vecka. Helt lätt är det inte.

Första konferensen med klimatforskarna hann jag också med förra veckan. Två dagar i Asa, en liten fläck på kartan i närheten av Alvesta/Lammhult. Min stackars humanisthjärna jobbade för högtryck med aerosoler, koldioxid, biogeokemi, paleogeologi, en oändlig mängd klimatmodeller. Men det var spännande och jag träffade en massa trevliga människor. Och fick sova en hel natt. Helt underbart.

Idag är däremot en sån där dag man bara vill snabbspola. En usel natts sömn eftersom Sixten sovit så dåligt. Han har haft hög feber i 6 dagar, skrutten, så det är inte konstigt att det blir lite bökigt men ändå. Sedan en oändlig och ständigt pågående gnällton från någon del av huset, "Uuhuuu, mamma, Nilla tog den/jag slog mig/jag ramlade/jag vill inte äta/gå ut/Issa slog Nilla".

Jag har varit ytterst nära att få ett sammanbrott. Ja, jag förstår ju att Sixten är helt slut efter 6 dagars hög feber och liten matlust, men jag har nästan inte kunnat hantera detta evigt pågående gnällande. Nils å sin sida har inte fått utlopp för all sin energi och tar gärna alla chanser att reta gallfeber på sin storebror. Ahhh. Jag tvingade ut oss en sväng på förmiddagen och det var tur, promenera ner till havet, titta på båtar, äta bulle, kasta sten i vattnet, en liten paus från gnisslet som dock tilltog eftersom ingen av herrarna ville sova middag.

Klockan 16.15 stod jag i alla fall där, i trädgårdens eftermiddagssol med en kratta och Nils på cykel och började känna mig normal igen. Ja, faktiskt hann jag tänka tanken att "så här är det det ska kännas med hus och allt" när jag hörde Nils säga "Mamma, Nilla kissat, ingen blöja" och jag insåg att nej, han hade ju gått utan blöja och det hade jag glömt när vi skulle klä på oss och gå ut... Ja, bara in igen då alltså med nerkissad overall.

Nu sover de. Imorgon kör vi igen och dagis ska få se på ungar som inte sover klockan 11. Med glädje ska de få det.

PS. Jo, det skymtade en krokusknopp och ett tulpanskott därute mellan löven, när jag var ute i de där 5 minutrarna. Det är officiellt vår nu. DS.

Malmöyogis, se hit

2011-03-13T10:30:00.001+02:00

Jag hittade yogan i höstas, i kropp och andning och framför allt närvaro. Trots all stress så var jag här och nu i stora delar och det tror jag var yogans förtjänst. Och meditationen. Herrejösses, jag glömde nästan meditationen. För upplägget var en timme yoga och en timme meditation i kombination. En helt fantastisk kombination som fick mig att landa och hinna vara. Det längtar jag efter att hitta igen.

Så, nu behöver jag tips på bra yogaställen i Malmö. Någon?

Att våga vänta

2011-03-11T18:11:00.000+02:00

Ja, ni har ju så rätt, det är bara att vänta.

Att vara i det förvirrade tillståndet, att ha tålamodet att bara vänta. Och kanske också se den ynnest som finns i att börja om. Som Annika skrev: att skapa sig själv på nytt. Så är det också, jag vet. Men jag är oerhört obekväm i att bara sitta stilla i båten och vänta på att det är läge att börja ro. Vill gärna producera från dag ett, visa att jag är bra, visa hur rätt de har gjort som valt mig. Visa hur duktig jag är. Men jag försöker träna på det andra också, att vila i ovissheten, i allt det öppna. Tack för att ni påminner mig!

För varje dag blir ju lite mer hemma, lite mer självklar. Jag har kört vilse till jobbet men också hittat rätt. Jag vet snabbaste vägen till bussen, hittar till affären och macken i krokarna. Hittar till kaffeautomaten på jobbet. Vi har haft ovärderlig hjälp av mina och kärlekens föräldrar som barnvaktat i två veckor nu. Fått umgås med de små grynen, fått tampas med dem i påklädning och läggning. Jag vet hur härligt och energikrävande det är, tack fina för att ni stöttar oss så!

Annars tar jag ett djupt andetag inför nästa veckas dagisinskolning. Vi har fått plats på en tillfällig avdelning som bara ska vara öppen till i sommar. I tisdags var vi där och hälsade på och både jag och kärleken var gråtfärdiga efteråt: en enrums betongbunker utan fönster där det kravlade omkring ett gäng ettåringar. Och det finns inget annat. Jag försöker lugna hjärtat med att barnens upplevelse inte behöver vara densamma som min. Det och samtalet med stadsdelen som berättade hur bra personalen är. Det återstår att se. Det känns åtminstone skönt att veta att vi kommer vara där delvis tillsammans med barnen och se hur det funkar, hur personalen agerar. Men mammahjärtat har gråten i halsen.

Nu på Pågatåget förbi ängar och tegelhus. På väg hem mot fredagsmys med de finaste människorna. Tålamod, äventyr och kärlek.

Första dagen är en dag av grav förvirring

2011-03-02T18:10:00.000+02:00

Ja just det, det var så det kändes: den där jobbiga känslan av att inte ha koll på något. Att inte hitta till toan, inte veta vad någon heter, inte förstå hur något hänger ihop. Var ska jag äta lunch, vem ska jag äta lunch med, finns det någon jag vill äta lunch med?

De verkar alldeles normala på nya jobbet och jag fick inte ens mina fördomar om Birkenstocksfyllda korridorer uppfyllda. Mitt nya rum har ungefär 50 hyllor, vad det är tänkt att jag ska ha på dem vet jag inte. Jag är inte heller det minsta säker på vad det är tänkt att jag ska göra. Dessutom har jag inte hittat något sätt att komma under en timmes pendling till jobbet, jag hoppas jag hittar något sätt för annars suger det rätt kraftfullt. Och så den där förvirringen som är så jobbig då.

Det tar på krafterna att flytta, det gör det.

Vardagsåterkomst

2011-02-28T22:14:00.000+02:00

Den senaste en och en halv veckan har bara bestått av att packa upp, hitta plats för värmeljus, trosskydd och pulka, hitta bästa affären i närheten. Det har varit otaliga själssugande turer till IKEA och Bauhaus. Och sen det där med att lära sig hitta. Jag som har världens uslaste lokalsinne måste hela tiden svettas kring höger eller vänster och vilken väg jag ska ta. Vi har nästan lyckats packa upp alla lådor och nu behöver vi bara lite möbler för att fylla ut jättehuset. Det ekar liksom precis över allt. Men det känns hemma faktiskt, konstigt fortfarande, men hemma.

Och imorgon smäller det - första dagen på nya jobbet. Jag kommer på mig själv med att vara rätt nervös för det. Allt det där nya: kollegorna, förväntningarna, omgivningen. Tänk om de är bindgalna, tänk om de förväntar sig att jag ska göra saker jag inte alls har tänkt mig, tänk om... Det säkert bra såklart, men ni vet. Det är rätt läskigt. Imorgon vet jag mer. Om jag lyckats ta mig rätt väg från Malmö till Lund då...

Vi är här nu

2011-02-20T18:57:00.000+02:00

Det luktar häst i källaren och den andra familjelukten sitter fortfarande i väggarna. Men det känns bra och vänligt och ljust. I trädgården står knoppande snödroppar och vintergäck och där finns syrén, äppelträd och en fjärilsbuske.

Och allt har gått långt över förväntan. Den där förhoppningen jag hade i torsdags slog in. Att flytta med flyttfirma som packade åt oss var det bästa vi kunde göra. Vi sa "Ja, så här ser det ut och sen är det ju källaren och barnvagnsrummet. Det är inga problem eller?". "Närå, det är inga problem, vi packar allt och kör imorgon så ses vi på lördag". Nu står kartongerna staplade, alla grejer står o väntar på att komma på plats. Och imorgon sover vi första natten i huset.

Dan före dan eller snart börjar äventyret

2011-02-16T22:54:00.002+02:00

Lägenheten är en enda röra. Våra arma hjärnor också. Inte visste jag att man kunde skriva så många nya listor på så kort tid. Men imorgon smäller det. Först ska vi göra allt det där på senaste listan, sen kommer flyttfirman och börjar packa. Förhoppningen är att vi ska säga "Ja, då tar ni det här och det här också" och de säger "Japp, inga problem, vi löser allt" och sen hämtar vi barnen på dagis och drar.

Vi får se om det blir så. Men, oavsett, någon gång mellan sen eftermiddag och kväll imorgon tar vi vår nya svarta Saab och åker söderut som ett gäng flyttfåglar. Tar med köttbullar att kasta i gapet på den som blir hungergnällig och så åker vi lite längre än Södertälje innan vi stannar och äter middag. Och sen kör vi i svarta natten, lyssnar på en bok och kommer fram helskinnade. Sover hos farmor och farfar.

På fredag skriver vi de sista pappren och får nycklarna till vårt nya hem. Åker dit och kommer inte alls ihåg att det såg ut så där. Men är glada och åker hem och dricker vin och kramar barnen. Och på lördag kommer lastbilen med alla våra grejer som väl kommer se ut som dockhusprylar i det stora huset.Sen börjar stora äventyret på riktigt.

Så, jag återkommer, håll tummarna för oss.

Alla dessa avsked

2011-02-11T21:38:00.000+02:00

I onsdags middag med vän, som jag kommer sakna så mycket. Vi gjorde vårt bästa för att inte låtsas om att vi skulle skiljas åt och sen fick vi ta det snabbt snabbt innan gråten kom. "Vi ses". Snabb, hård kram. Jag gick längs med Bondegatan och vemodet bara vällde upp tillsammans med tårarna. En cirkel som sluts, här började det och slutar det. Men, jag vet ju att det ju inte är sista gången vi ses, så klart inte, men ändå, det där smärtsamma avskedet.

Och idag sista dagen på jobbet. Så mycket blandade känslor: sorg och förväntan, glädje över att ha mött så fina människor, vemod över att lämna en fas i livet. Så svårt att släppa taget men så härligt att få lämna när det är riktigt bra istället för halvuselt. Jag har plockat i papper och rensat mail, tidredovisat och introducerat ny kollega. Och blivit avfikad med blommor, tal, tårar, presenter och tårta.

Just nu är det bara tomt i mig. Jag har lite svårt att se att på måndag är det nya tag, då ska vi planera flytten, träffa nya banken och rensa i källaren. En ny sida som vänds upp. Men just nu saknar jag bara den jag just stängt. Eller rättare sagt, alla fantastiska människor jag fått tillfälle att jobba med, lära känna, människor jag mött och som jag tycker så mycket om. Så, ni, fina vänner och kollegor, tack, ni finns i mitt hjärta och där bär jag er, nära nära. Vi ses igen.

Dag 15 - Mina drömmar

2011-01-25T22:03:00.000+02:00

Jag drömmer om en trädgård. Nej, om min trädgård. Om att gå ut barfota på solvarmt gräs, om att plantera mynta och luktärter med barnen.

Jag drömmer om att få sova, sova länge, kanske en hel natt, i min säng i det nya sovrummet. I huset. Någon gång.

Jag drömmer om att det är den 19:e februari, när våra saker kommer åkande i en lastbil från Stockholm.

Jag drömmer om att få elda första brasan i öppna spisen. Känna värmen, landa.

Jag drömmer om att få gå där, i alla omöblerade rum, eftersom vi kommer att ha möbler för ungefär en tredjedel av huset. Resten får ta sin tid.

Jag drömmer om hus, om vårt hus. Vårt nya hem.

Herrejösses

2011-01-25T21:49:00.000+02:00

Jag minns när jag flyttade själv. Alltså bokstavligt talat - packade in mina grejer i bilen och kånkade upp dem till nya hemmet. Själv.

Att flytta en familj är inte så, inte alls. Det är så jäkla mycket planering, stresskruvarna dras långsamt åt och bettskenan måste åka fram igen. Alla dessa beslut: vilken elleverantör, vilken bil, vilken försäkring, vilken flyttfirma? När ska vi hinna packa, när ska vi hinna rensa, när ska vi hinna ringa alla samtal till mäklare, till dagis och till bankkontakterna? Avsluta jobbet - två och en halv vecka kvar. Och hinna träffa alla vänner, hinna prata och kramas och säga hej då.

Det är spejsat och stressat och märkligt. Sorgligt och roligt. Huller om buller. Men jag kommer tillbaka, bara jag får landa. Jag hoppas ni orkar vänta lite bara.

Dag 14 - Dagens första tanke

2011-01-19T11:54:00.001+02:00

"Ska jag ligga kvar och låtsas sova?"

Det gjorde jag. Låg där och hörde ljuden från köket, Sixtens ljusa röst, nosade på Nils som fortfarande sov bredvid mig (kors i taket). Och sen kom födelsedagssången och paket. En guidebok till Rom, som jag har drömt om att åka till så länge tillsammans med en bokad flygbiljett över påsk. Tre dagar, själva utan barn, jag och kärleken. En helt fantastisk present.

Det är en fin dag. En ny fas. The big 4-0. Känns symboliskt med fullmåne och strålande dag, luften är lätt att andas, solsken utanför fönstret. Det blir bra det här, mitt nya år.

Uppmärksamma läsare vet att dag 14 ska vara "Vad hade jag på mig idag?" men det är tråkigt utan bild, så det blir istället dagens första tanke.

Ett hem, ett kungarike, för ett hem

2011-01-13T17:23:00.000+02:00

Eller i alla fall en jävla massa pengar. Men nu har vi det: huset. Huset! Med trädgård och äppelträd och garage och gästrum och renovera ska vi inte och jag är skräckslagen och lycklig i en salig blandning. Den 19 februari flyttar vi in i tegelhuset i Malmö. Yes!

Dag 13 - Den här veckan

2011-01-08T23:25:00.000+02:00

Årets första. Jag börjar längta efter att plocka ner julstjärnorna och köpa nya blommor. Jag har jobbat några dagar, hunnit gå igenom mail och skriva projektplan. Och sen lite mer ledighet.

I övrigt:
- Veckans värsta: vinterkräkisen som gästat vårt hem och alla utom mig. Än så länge, ligger just nu och mår lite konstigt...
- Veckans tårta: går till en nybliven tvååring! På födelsedagen var han i toppform och vrålade "Mer hurra" när vi slutade sjunga.
- Veckans resa: gick till Malmö för ny husvisning. Och en riktigt bra sån, det blir nog ett bud...
- Veckans lästips: "Det var inte mitt fel" av Ann Heberlein. Väldigt läsvärt om konsten att ta ansvar.
- Veckans hjälte: farbror P som passade vinterkräkande Sixten för att vi skulle kunna titta på hus.

Dag 12 - I min handväska

2011-01-04T17:20:00.000+02:00

...finns alltid alldeles för mycket. Jag är samlare. Och har ofta stora väskor. Rensa gör jag typ en gång i halvåret för jag tycker det är vansinnigt tråkigt.

Så i min väska kan man hitta det här: lypsyl, passerkort, minst två telefoner, en bok, kalender, pennor, visitkort, tamponger, busskort. Och fruktansvärda mängder nerknölade kvitton och reklambroschyrer. Idag trollade jag också fram ett paket te ur väskan men det hör inte till vanligheterna...

Återblick 2010

2010-12-31T00:26:00.001+02:00

Det här året har handlat om att komma ut på andra sidan tror jag. Först lämnade vi en skitjobbig höst med endast fragment av sömn bakom oss och drog till Thailand. Mötte varandra igen, glädje, lust, samhörighet och njöt av en månads icke-vardag i ett härligt land. Fick dessutom fira Nils 1-års dag på stranden.

I februari började jag jobba igen, efter ett år hemma med Nils. Ett jobb jag hade längtat efter, hittade glädjen i arbetet och att ha en fantastisk hemmaman.

Sommaren kom, Sixten fyllde tre. Vi fick en lång skön semester på tre öar - Gotland, den mentala ön Blekinge och Tynningö i Stockholms skärgård. Kärleken och jag fick dessutom sju rätters middag och övernattning på egen hand i Visby. Det var i övrigt mycket skrubbsår, sol och kånkande av vatten.

Så kom hösten, tillbaka igen, ny förändring: bli av med hemmamannen, skola in Nils på dagis, pussla med hämtning och lämning, mycket jobb. Jag hajade grejen med yoga, fick blodad tand. Och så var det många beslut. Stora beslut. Oktober handlade mest om jobb - söka och gå på intervju, fast jag fick ju faktiskt det första jobbet jag sökte så jag ska inte gnälla. November och december mycket separationsångest, sorg över allt vi lämnar, stress över visningar och lägenhetsförsäljning. December en lätt ilning i magen över det som ska komma. Äventyret.

Och nu åker vi bara med på den här nya resan som startat. 2011 verkar från det här hållet sett bli ett förändringens år, inte bara för oss, utan för många omkring oss också. Det känns bra, spännande och pirrigt och bra.

Så, gott nytt år alla fina människor - vi ses på andra sidan!

Dag 11 – Mina syskon

2010-12-30T16:07:00.000+02:00

Jag har en bror, en storebror, ganska mycket äldre än jag, så man kanske kan säga att jag växte upp nästan som ensambarn. Han ville inte hänga med sin odrägliga lillasyster, jag ville alltid vara med honom eller åtminstone på hans rum bland hans grejer. Sen flyttade han hemifrån och vi stod inte varandra speciellt nära. Men jag kommer ihåg första gången det klickade för mig, som jag förstod grejen med att ha ett syskon. Jag var aupair i USA, 20 år gammal och telefonen ringde en dag efter några månader där. Och det var han, storebrorsan, som ringde mig och vi pratade länge och helt plötsligt kunde vi mötas på lika villkor. Det var fint.

Numer ses vi för sällan, det kommer barn och annat emellan, men han finns där alltid. Energisk, charmerande och ganska olik mig. Men min alldeles egna storebror.

Dag 10 - Det här hade jag på mig idag

2010-12-30T15:48:00.001+02:00

Alltså, det här inlägget har jag lite svårt för har jag märkt. Jag har liksom tänkt blogga och tänkt skriva men jag hakar upp mig på det. Det är inte alls vad jag har lust att skriva om. Och vi har köpt ny dator och jag har inte lyckats få över mjukvaran till kameran heller för att kunna föra över bilder. Ännu mindre kul när det gäller kläder. Så, idag har jag fleecetröja och jeans och ser ganska sunkig ut.

Nu går jag vidare.

God jul på er

2010-12-24T18:36:00.002+02:00

Snart vankas det champagne och hummer på Kungsholmen. Julefrid till er allihop!

Läget då? Jodåtack, en Sobril hade suttit som en smäck

2010-12-22T14:04:00.001+02:00

Så här är det ju: de senaste månaderna har det ju hänt väldigt mycket. Kärleken fick nya jobbet i Malmö, vi bestämde oss för att ta det stora steget och flytta till Skåne, jag fick nytt jobb i Lund, jag sa upp mig, vi hade visning av lägenheten och sålde den så där som det tydligen bara går till i Stockholm när det går på 4 dagar alltihop och det budas och går undan och vips så skriver man kontrakt.

Men vi har ingenstans att bo än i Skåne, letar både i och utanför Malmö och Lund, och paniken kommer krypande vid tanke på dagisplatsen som ju inte heller finns än. Och vi har rest ner och kollat på hus och ringt mäklare och det går lååångsamt och ibland ringer de inte tillbaka och budgivningen kommer inte ens igång förrän efter några veckor, kanske månader, och vi är lite så där Stockholmsspeedade och snäpper mentalt med fingrarna - fort ska det gå, kom igen då...

För vi längtar efter hus - eller jag längtar efter trädgård och kärleken efter dubbelgarage. Och kanske några kvadrat mer än våra nuvarande 62 då. Men det är svårt att leta bostad på distans, man måste köpa med både hjärna och mage och det är svårt med magen om man inte är på plats. Så, det är bara att vänta och lägga upp reservplanen. Flytta ska vi i mitten av februari hur som helst. Och den 1 mars kör bägge nya jobben igång. Helt plötsligt är det inte mycket tid kvar...

Men nu är det snart lite välbehövlig vila som gäller, hemma i lägenheten, på en och samma plats med de tre viktigaste människorna. Få ner de där spända axlarna, hångla lite mer. Vi har bestämt oss för att skippa julskinkan och käka hummer istället, kanske tillsammans med en skinkknäckis och lite risgrynsgröt men inte mer julmat än så. Och det ska bli så jäkla skönt. Jag tror verkligen att vi alla behöver bara vara, åka lite pulka, äta lite god mat, sova mycket. Ja, så mycket sova som det blir hos oss då med en liten skrikhals, som går igång varje kväll mellan 21 och 22 och som inte nöjer sig förrän han får sova bredvid en mamma. Och en liten större människa, som vaknar och drömmer om lejon och tigrar och gråter och som också vill sova bredvid en mamma eller pappa och samma små morgonpigga liv som oftast vaknar före 6 och väser, "Mamma, gå upp".

Men, i alla fall, jullov. Det hägrar verkligen.

Dag 09 - Min tro

2010-12-19T22:38:00.000+02:00

Jag tror på sömn och bra mat. Och att bli sedd av någon som tror på oss. Får vi det så klarar vi oss länge, länge, kan växa och bli större än vad vi trodde var möjligt. Och då pratar jag inte om midjemåttet...

Jag tror på kroppens och själens längtan efter att bli berörd. Jag tror på kärlek, på högre väsen, något större än oss små människor här på jorden, om att be om hjälp. Fast även om jag tror på det är jag skitdålig på det där sista. Jag tror inte att ensam är stark eller att kön är en definition i sig som gör oss olika, män och kvinnor, flickor och pojkar.

Jag tror på tankens kraft. Jag tror på karma, på cykler, på avslut och avsked. Jag tror på ödet, på att man måste stänga en dörr för att en annan ska öppnas och på möten som avsiktliga fotavtryck i universum. Jag tror på ett antal gudomliga café con leche, njutna för mer än 10 år sen i Mexico City med fin vän. Henne tror jag förresten också på.

Så, på ett ungefär.

Dag 08 - Ett ögonblick

2010-12-17T14:12:00.000+02:00

Jag befinner mig någonstans kring Durness på norra Skottland. Världen omkring mig är som ett grönt hav. Böljande. Det är himmel, hav och gräs så långt ögat når. Och en glasskiosk. Jag köper en strut med chokladglass och uppgår i himmelhavet.

Det var 12 år sen men ögonblicket är glasklart i min tanke. Fullständig närvaro. Jag känner mig helt och fullt öppen, delaktig i världsalltet. Jag är så glad över att bara vara där och jag vet att det lyser ur mig, känner energin flöda, jag får och ger. Del av historien, av nuet, av människorna och gudarna.

Dag 07 - Min bästa vän

2010-12-14T20:57:00.000+02:00

Han hette Skippy. Ljusguldlockig med kärleksfulla bruna ögon, alltid glad att ses, alltid redo för lek. Jag var väl sådär 5 och gick ofta genom häcken till grannens hus, ringde på hos tant Elsie och Viking och frågade om han fick komma ut och leka. Och det fick han alltid.

Han var min förste bäste vän, Skippy, dvärgcollie och trogen bundsförvant. Jag vet inte om jag var ett knepigt barn, men jag lekte ofta ensam, hade en våldsam fantasi och var dessutom ganska blyg. Men min hundvän älskade jag och kommer fortfarande ihåg, 30 år senare, hur han kom linkande på trötta gamla hundben flera år senare när jag blivit större och skaffat mig andra vänner att leka med efter skolan. Han traskade fram över skolgården, stelbent och med ömma tassar, men alltid med samma uppriktiga glädje att ses.

Jag tror han har det bra, Skippy, däruppe i hundhimlen. Du finns här i mitt hjärta också och vi ses säkert igen, när vi båda har trötta ben som får springa igen bland moln, hundchoklad och gröna ängar.

Dag 06 - Min dag

2010-12-11T14:28:00.000+02:00

Vaknade i Skåne runt 05.30, av Nils som låg och snackade, Sixten som ville sova i vår säng och kärleken som trött och irriterad tog sitt täcke och gick mot soffan. Upp vid 6 med barnen som tyckte det var dags, fick sällskap av svärmor och tillbringade en timme med att koka gröt och ägg, läsa tidning, dricka te och kaffe.

Kände efter och hade inte lust att göra nåt, bara vara. Allt detta snärjande mellan platser och åka med på den känslomässiga bergodalbanan gör mig ömsom energisk och glad, ömsom fruktansvärt trött och tom. Nu är det det senare som gäller toppat av en rejäl dagisförkylning. Känner att kroppen börjar säga ifrån och min kryptonit-punkt, luftrören, börjar trassla. Men underbar insikt drabbade mig: vi kan bara vara idag, allihop. Extra många vuxna som kan ha hand om barnen, ett stort hus med en massa spännande leksaker och en svärmor som älskar fikapauser lika mycket som jag.

Så jag har lekt, torkat snor och tårar, ätit lussekatter och torkad ingefära, läst och druckit kaffe. Nu sover barnen, välbehövligt innan eftermiddagens drabbning med kusinerna, och jag vilar. Tankarna och kroppen vilar. Jag tänker på hus, på kärleksmönster, på vänner jag längtar efter. H som har varit på gala, K som precis flyttat, A som jag inte pratat med på så länge men som jag så ofta tänker på, K som skrev det fina kortet som låg i brevlådan i torsdags, U som jag fick äta fantastisk middag med häromdagen. Jag känner en snorigt lycklig tacksamhet, långt in i magen som ett moln, tacksamhet över att livet har fört mig just hit, över närvaron och känslorna som fyller hela mig. Tacksamhet över att få sitta ner och hinna känna, höra tankarna så tydligt. En egen stund.

Dag 05 - vad är kärlek

2010-12-10T14:12:00.000+02:00

Kärlek är min religion.
Jag tror fullt ut på kärleken, som kraft. Jag tror inte att kärleken övervinner allt ensam, men att kärleken måste finnas med för att få full styrka i övertygelsen. Jag tror att kärlek förändrar världen och människorna.

Kärlek är att våga släppa taget. Att ge utan att vilja ha tillbaka. Kärlek är en sovmorgon, en kväll utan barnen. Kärlek är en kväll med barnen. Kärlek är närvaro. Kärlek är att vilja pussa ett litet, varmt huvud även om det luktar kräks. Kärlek är att välja varandra, om inte varje dag så nästan. Det är inte hat som är kärlekens motsats, det är rädsla.

Kärlek är mod.

Dag 04 - Det här åt jag idag

2010-12-07T23:20:00.000+02:00

Frukost: havre- och dinkelgröt med svärfars hemmagjorda lingonsylt och mjölk. Delade portionen med Nils som satt bredvid och gapade som en liten fågelunge. Kaffe med mjölk. C-vitaminbrus för motståndskraften.

På jobbet: mandarin och kaffe med mjölk. Och en till kaffe med mjölk, fast bara en halv kopp.

Lunch: fiskgryta med kummin och saffransaioli (rester från gårdagens Matkomfort). Vatten och te.

På eftermiddagen: 5 skumtomtar och 2 clementiner.

Middag: stekt kyckling med ris, scharlottenlök, sallad och paprika.

Kväll: en kopp te och en lussekatt. Med mandelmassa.

Summa summarum: ingen speciellt upphetsande matdag, men nog ganska vanlig för mig. För lite vatten och frukt, min ständiga kamp...

Dag 03 - Mina föräldrar

2010-12-06T09:30:00.000+02:00

Jag tycker det är lite svårt att skriva om någon som inte bett om att bli skriven om. Men så här då: mamma från norr och pappa från söder. Bägge ursprungligen lärare, fast pappa har efter pensionen gjort sig en ny karriär som stenugnsbagare Bengt. Mamma är generös och kreativ, har alltid varit en jäkel på att göra ritningar och komma på fiffiga inredningsidéer. Pappa har bondblod i ådrorna och trivs bäst med en mycket välklippt gräsmatta och att pyssla om sin fantastiska trädgård. Jag är glad att vi snart kommer lite närmare varandra rent fysiskt och jag är glad att det också känns som vi kommit närmare varandra sen jag fick barn, någonstans möts vi i en ny dimension av kärlek. De är fina, mina päron.

Dag 02 - Min första kärlek

2010-12-03T17:45:00.000+02:00

Det har ju varit några stycken, men den första riktiga är den här.

Jag var 20 och aupair. En kväll i september såg jag honom tvärs över dansgolvet på en obskyr klubb i San Fransisco. Han dansade som regn faller, som havet som rör sig. Jag såg honom och han såg mig. Han ringde mig nästa dag och vi stämde träff. Han kom i nya kläder han köpt för min skull. Det var kärlek från början, stor och passionerad, som rann ut i sanden när jag åkte hem ett halvår senare. Vi möttes igen 10 år senare i en förvirrad blandning av känslor från förr och nu. Och så dumpade han mig och vi fick ett välbehövligt slut. En stängd dörr som öppnade en ny.

Dag 01 - Presentera mig själv

2010-11-29T15:32:00.000+02:00

Just nu halvdagsvabbande mamma. Stenbock. Velig. Född i Eksjö, uppvuxen i Solberga (Småland), flyttad till liten by utanför Karlskrona (Blekinge), bott i Oakland, Uppsala, Karlskrona och Stockholm. Undvikit att bo i Växjö. Snart på väg till Malmö eller Lund. Snart 40 och håller på med mitt bokslut för det. Kommunikatör (vilket en gammal pojkvän tyckte var omåttligt roligt - jag "som är så dålig på att kommunicera"). Bästa resmål: öluffning i Thailand, salsa på Cuba och galenskap i Las Vegas. Lojal. Eftertänksam. Kärleksfull. Lyhörd. Stark. Dåligt minne. Tycker väldigt illa om blåst och snålhet. Tycker väldigt mycket om fyrar och bullriga, utrymmeskrävande kvinnor. Bekräftelsebenägen. Dålig på att höra av mig till många jag vill höra av mig till. I starkt behov av ensamhet, vilket det finns väldigt lite av just nu. Stark längtan efter en egen trädgård, mer yoga och kaffe. Och choklad, alltid choklad.

Separation en masse

2010-11-28T21:30:00.000+02:00

Hudlös. Det var det enda ordet jag kunde tänka på i fredags när jag stod och väntade på tunnelbanan hem från jobbet. Förra veckan var ett enda svall av känslor, som stegrades från onsdag, när jag blev erbjuden nytt jobb och berättade för chefen, till torsdag när jag berättade för kollegorna och i fredags när jag skyndade hem för att börja tänka på visningen av lägenheten som har varit idag söndag.

Jag har alltså sagt upp mig från jobbet. Inte för att jag vill egentligen vill eftersom jag älskar mitt jobb, men för att vi har tagit ett stort beslut som inte kan få andra konsekvenser. För i februari flyttar vi från Stockholm till Skåne. Det är jätteroligt och spännande och skitläskigt och får mig framför allt att förstå hur mycket separationsprocess jag måste köra igenom. Här har jag levt i 10 år, fina10 år när jag har förstått vad jag vill jobba med, mött kärleken, vidareutbildat mig, fått barn. Jag har blivit stockholmare. Och sen allt det andra: dagispersonal, mitt kvarter, tunnelbanan - allt det som är "mitt" som jag inte reflekterar över vanligtvis men som nu helt plötsligt känns jätteviktigt.

Så mycket känslor som maldes runt i mig förra veckan var det länge sen jag gick runt med. Jag har gråtit varje dag på jobbet för att det faktiskt finns en massa sorg över att lämna något som är så bra. Mina fina kollegor som jag skrattar med varje dag, spännande människor och forskning, nya utmaningar varje dag och en ny bra chef. Och alla vänner som finns här, det vill jag nästan inte tänka på. Vi som träffas så sällan i samma stad, hur ska det bli att bo långt ifrån varandra? Det är tungt att lämna. Men det kommer bli bra, det vet jag. Det är bara så många nya situationer och val: jobb, stad, boende, dagis. Fast långt därinne i magen så vet jag att det är det här vi ska göra nu. Det är dags, det är nu som det faller på plats. Så vi gör det, men jag är skitskraj.

Jag tänkte bara säga att den där listan kommer men jag har liksom inte hunnit än bara.

Alla gör det och jag vill också

2010-11-25T06:20:00.000+02:00

Det har spridit sig som en löpeld i bloggosfären. Alla gör det. K, Yogamamman, Frida, fru a, ja, alla alltså. Jag är i vanlig ordning inte först på bollen men nu hänger jag på. 30 dagar om mig, som kanske kan få upp mitt bloggtempo och ge lite ny energi. Så här. Jag kommer ta mig lite friheter, men so be it. Nu startar vi.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

insikt

2010-11-11T22:25:00.000+02:00

just nu funderar jag mycket på mitt arbete. jag älskar det. älskar utmaningen i ett kommunikationsproblem, älskar allt det som hänger samman med kommunikation: människorna, känslorna, budskapen. och det finns så mycket att lära sig, så oändligt mycket. var ska vägarna leda så småningom? jag är urkass på att sätta långsiktiga mål men jag tror banne mig det är dags nu, snart 40 och ändå är det så svårt för mig att formulera vad jag vill. jag vet vad jag inte vill. men vad jag längtar efter, ibland tror jag att jag inte vågar formulera det ens för mig själv. men jag vet att jag ska öva mig, det är det mitt hjärta längtar efter.

helgen bjöd på en slags oväntad gåva: bröllopsfest. ja, alltså jag visste ju att vi skulle gå på bröllop, men det var så mycket annat som hände inför så jag hann inte tänka på det alls. så i lördags morse satt vi på ett plan till Oslo, kärleken och jag, bägge trötta och lite håglösa efter ännu en sömntrasslande natt. kände bägge mest för att checka in på hotellet, stanna på rummet och beställa upp roomservice och dra täcket över huvudet. men vi kom iväg på vacker vigsel och fantastisk fest med vackraste norska brudparet och energin flödade tillbaka tillsammans med champagnen. jag slogs av den abnorma skönheten hos alla kvinnor, äldre och yngre. dansade tonårsaktigt till Robyn och vacklade slutligen i säng med svullna fötter efter för höga klackar. lycklig.

det underbara i att förflytta sig, resa en smula, inifrån och ut.

blodsmak i munnen

2010-11-08T23:38:00.000+02:00

Tandhygienist som slaktade mitt stackars tandkött, vab på förmiddagen och möten hela eftermiddagen. Efter en natts usel sömn. Det är tur att jag fick landa i kroppen och skruva ner surret i huvudet av min Yoga Nidra ikväll. Alltså, jag måste säga det, yoga och meditation is da shit.

Tillbaka

2010-11-04T15:04:00.000+02:00

Jag är här. Går in då och då, läser lite andra bloggar men vill inte skriva. Det surrar mycket i huvudet och det tar all plats. Allt är bra. Jag har rest lite, med barn och jobb. Det har varit fantastiska lövhimlar, kalla fötter, surdegsbröd, vänner från förr. Men mest surrar det. Det är så mycket och för färskt för att dela här än så länge, men vi kommer dit så småningom. Just idag är det vab hemma med ganska pigg Sixten och lite hängig Nils. Sixten har fortfarande inte kommit i några som helst kläder trots att klockan är 14 och jag orkar inte tampas med honom om det. Vi har det mysigt, nakenfisen, lillebror och jag. Målar, bakar med lera, bygger tågbanor. Har installerat Spotify till min nya mobil så musiklivet kan få blomstra. Och så skriver jag igen. För jag har saknat er.

Vi börjar gå hand i hand, kroppen och jag. Nu tillsammans med en clown.

2010-09-22T21:53:00.003+02:00

Jag promenerar oftast till det djupblå rummet, stänger av mobilen på vägen, känner kroppen röra sig. Öppnar dörren och kliver in i det lågmälda. Mjuka kläder, mjuka fotsteg, mjuka röster. Går in och sätter mig på en av de orangea yogamattorna. Blundar, är i mig själv, andas med magen. Jag tycker om energin i rummet, jag tycker om vår lärares röst när han avslutar en instruktion med "Okey dokey", jag tycker om att lärarna inte fokuserar på vilken typ av yoga vi håller på med eller vad meditationen ska uppnå för det ska inte bli en stressfaktor i sig, jag tycker om att bara vara där. Tycker om att vara där 2 timmar och en kvart varje gång för då hinner jag landa.

Första gångerna så stretade kroppen så fruktansvärt trots att vi bara gjorde enkla, enkla rörelser som löste upp låsta lemmar. Jag pressade och kroppen stretade emot. Jag ville prestera och kroppen kunde inte. Men nu, senaste gången, så började vi hålla varandra i handen, jag och kroppen. Vi hjälptes åt, jag släppte och kroppen släppte också. Millimeter för millimeter, mot något som kändes som närvaro.

Sen stod jag på huvudet i Clownen. Och den exaltation som infann sig när jag faktiskt stod på huvudet och kände mig helt avslappnad var enorm.

Sen kommer meditationen, en timme. Oftast med en röst att följa ibland i tystnad. Ibland vill kroppen bara sova och stänga av, ibland kryper det i mig som en myrstack. Ibland är det härligt, ibland är det jobbigt och ibland är det skitjobbigt. Men det är bra, jag känner det i själen som försöker hitta en liten lugn picknickplats med egen filt och hallonsaft bland alla surrande tankar som pockar på uppmärksamhet. Jag vet inte om det är yogan eller något annat som gör det, men jag känner mig så mycket mer närvarande nu än jag gjort på väldigt länge. Som om jag hänger ihop igen, med alla delar. Som om jag känner smaken av mig själv igen, känner igen mig själv. Som om jag varit vilse och har hittat hem.

Det är bra grejer.

Bild från http://www.yoga.se/

Tekoppar, feber och 2000 gram choklad

2010-09-13T13:25:00.001+02:00

Måndag: vab. Först av ett barn (litet), sen också nästa (större). Nils hade en släng feber igår, över 39 grader men jag märkte det aldrig. Idag blev Sixten dålig på dagis, och nu över 39 grader där också. Jag mår fortfarande bra och försöker jobba lite medan bägge sover. Och blogga en smula då.

Men i lördags, då hände det grejer. Vi var på Gröna Lund och gjorde precis allt man ska: åkte tekoppar, flygande elefanter, nyckelpiga, tufftufftåg och till och med pariserhjulet. Avlslutade med att vinna på chokladhjulet och köpa ballonger.

Förövrigt tycker jag att val 2010 är lätt ångestframkallande, eller kanske egentligen mest jäkligt oinspirerande. Jag blir bara trött när jag ser Sahlin och Reinfeldt på tv:n, får ticks och snabbzappar förbi. Jag vet just nu bara vad jag inte vill rösta på. Resten av veckan ska jag göra snabbtester på internet för att se vilket parti som är för mig. Det är tur att det finns en quick fix för allt...

Det snurrar i min skalle

2010-09-05T13:45:00.000+02:00

Det snurrar. Det går fort. Mycket jobb, stora saker runt omkring, alla frågetecken, det nya livet utan hemmaman. Det gör att det snurrar ännu mer. Och så lite grönt snor på det. Stor, tung tröttma i kroppen hela helgen och imorgon är det back in business. Men, så skimrar det till där i kalendern, ett vitt lugnt ljus som sprider sig över sidorna. Yoga- och meditationskursen som jag bokat mig på börjar imorgon kväll. Två timmar för bara mig.

Andas höst och tänka kärlek

2010-09-01T08:58:00.000+02:00

Mjukhet. Det är vad jag tänker på idag. På vad kärleken skapar, vilka rum den öppnar, om att stå där med hjärtat i handen som en liten nykläckt fågelunge. Vilken magi den bär med sig, kärleken. Jag längtar till varje tunnelbaneresa för då läser jag Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger. Jag läser den långsamt för att den inte ska ta slut för fort, den är som att ha ett litet moln i famnen. Idag kom första krispet i luften och jag inser hur mycket jag längtat efter det. Sommaren är underbar, men hösten, hösten är det som öppnar mig, tar fram kreativiteten, som får mig att längta. Så här sitter jag nu och känner mig mjuk med ett moln i famnen och längtar.

Och på det: heldagsmöte.

Hur grubblerier och rutschkana inte alls passar ihop

2010-08-28T14:11:00.000+02:00

Nytt liv. Nils har skolats in på dagis, allt har gått jättejättebra och jag är så glad för det. Jag har jobbat och varit på kurs. Sociala medier. Herregud, vad mycket kul det finns, vad jag är efter, jag måste börja Twittra, men när fan ska jag få lust till det när det tjittras och tjattras runt omkring mig hela tiden?

Idag är det lördag och jag har en oemotståndlig lust att försänka mig i en blues, få grubbla, sluta mig, sitta inne och skita i att det är sol. Letar upp en nattspellista på Spotify och lyssnar på Monica Zetterlund och Nick Drake. För det går skitdåligt att sitta och grubbla när man ska gå till parken, handla present till 2-års kalas, laga makaroner och korv och sen gå på nämnda 2-års kalas. Det går skitdåligt att rulla sig i tankar och minnen och ömkligheter när man bara vill sova klockan 22.30 och inte alls sitta uppe och bli gråtmild till något svart och lätt deprimerande på stereon. Det går dessutom ännu sämre när stereon i fråga står inne i barnens rum och man alltid har minst en ytterligare person i samma rum. Grubbel passar sig liksom inte när man är småbarnsmorsa med dagjobb och liten lägenhet. Det får man hålla på med nån annan gång. När har jag ingen aning. Förmodligen är barnen det bästa som kunnat hända mig, som är lite lagd åt att grubbla och försänka mig och som älskar Nick Drake. För det finns inte plats och tid att bli låg och bluesig. Men idag, idag längtar jag efter det och kör ett intensivpass i att vara blå när barnen sover, ca 15 minuter verkar jag ha på mig. Fast, äh, nu har jag redan skrivit ur mig för mycket, jag skiter i det och tar en kopp kaffe istället.

Har funderat mycket den här veckan. Över kärleken, över att drömma om något som inte finns, om att se verkligheten som den är, om att släppa taget om saker som inte finns längre - inte för egen räkning men det sätter ändå igång saker i mig också, minnen från förr. Över barnen, stoltheten i mig, hur de får mig att växa, hur fantastiskt det är att vara med på deras resa. Över hur jag vill att mitt liv ska se ut, min trädgård jag vill få gå och gräva i, hitta en plats där vi kan stanna och känna att vi vill vara kvar på. Över att jag plötsligt får ont i magen av tanken på att se mina barn en timme på morgonen och en timme på kvällen, resten av dagen är de med någon annan. Över att jag har ett motstånd mot deltid men vet inte hur livet ska kunna levas bra med heltidsjobb.

Nu: barnkalas. Jiha!

Att vända blad. Och äta chokladtårta.

2010-08-22T22:10:00.000+02:00

Imorgon ska jag sätta på mig sneakers istället för klackar och gå till dagis. Lämna Sixten och ta första dagen av inskolning av Nils, vara där några första timmar. Jag är faktiskt glad att få komma till dagis igen efter alla månader av icke-hämtning och lämning, det är skönt att slippa trasslet men man blir väldigt bortkopplad från hur barnen har det på dagarna, vad kompisarna heter, vad de äter, leker, gör. Så imorgon är det inskolning av mig också. Det behövs.

Ikväll lever jag fortfarande på minnet av den fantastiska middag och fest vi var på igår. Barnvakt, kräftor, västerbotten- och kantarellpaj, champagne, massor av härliga människor. Och hela jag vibrerar fortfarande av tanken på choklad- och hallontårtan som avslutade kvällen. Vibrerar. Imorgon ger jag mig in bland fiskbullarna igen, med full kraft.

Kallsvett, nattkiss och Skansen

2010-08-17T16:43:00.001+02:00

Livet böljar, upp och ner, fram och tillbaka. Jag har kommit in i vardagslunken igen, fast det är sorgligt nog sista veckan med hemmaman. Nästa måndag börjar dagislivet på riktigt för Nils. Min lille store Nilla. Söt som socker, retstickan, de höga vrålens oförtröttade prins, ibland för hårdhänt och envis för sitt eget (och andras) bästa, en ljuvlig liten människa som sätter mitt hjärta i brand varje dag. Och om två veckor drar allt igång på riktigt - hämta, lämna, trixa, vabba, heltidsjobba, hinna vara mamma, hinna vara Anna. För att underlätta lite i logistikträsket har vi bestämt oss för matleveranser, varje vecka det har vi bestämt. Just nu är det Matkomfort som gäller, det känns bra just nu. Den övriga maten har vi börjat handla på nätet och få hemlevererat. Det känns också jävligt bra istället för att trängas på Daglivs och vackla hem med barnvagnar och kassar som går sönder.

Sömnen går också i vågor. Sixten håller på att sluta med nattblöja och det slutar i många våta nätter. Fast inte på det där sättet som förr... Och så drömmer han så han slår knut på sig själv, skriker, gråter, till och med trotsar i sömnen. Vaknar liksom men är inte här hos oss utan någon annanstans. Väcker med jämna mellanrum Nils som går igång så lätt, så lätt, och som skriker sitt höga C outtröttligt tills han blir upplockad. Det gör mig så stressad att det nästan är löjligt. Och så blir vi irriterade på varandra, kärleken och jag. Och så kan ingen sova gott. Det är ett starkt skäl att inte skaffa fler barn, jag orkar bara inte trassla mer med sömnen efter helveteshösten. Kroppen och själen skriker att den inte orkar, går igång. Men sen möter jag en liten nyfödd kropp, eller ser en skrutt som hänger på nåns mage på Ica, eller kommer ihåg hur fantastiskt det är att få uppleva mötet med en helt ny människa. Då längtar jag efter att göra det igen. Vi får se vad som är starkast - sömnbristen eller längtan.

Däremellan är det bröllopsfester, kräftor och Skansen som gäller. Och påminnelsen om att livet är skört efter att ha hållt kollegans kallsvettiga hand tills ambulansen kom och hämtade. Ett kranskärl som inte längre vill och mattan rycks undan under fötterna. Det gick bra, men det går så snabbt för hela livet att ändra riktning. Jag går nu, springer genom regnet mot blå linje för att komma hem snabbt och krama mina vackra, som bygger med lego eller bråkar i soffan. Min största påminnelse om livets oändlighet.

1 dygn, 4 timmar middag och 7 rätter senare

2010-08-10T21:56:00.001+02:00

Vi rymde hemifrån, kärleken och jag. Ett dygn. Farmor och farfar tog barnen och sen drog vi. Tog bilen till stranden och LÅG ner. Läste. Några timmar. Sen åkte vi in till Visby och checkade in på hotellet. Ägnade oss åt den fantastiska dubbelsängen, inspektera utsikten mot havet från balkongen och använda alla gratisprodukterna i badrummet.

Några timmar senare drack vi champagne och åt en gudomlig middag på 50 kvadrat . 7 rätter. 7 glas vin. 4 timmar. Bara äta och prata. I lugn och ro. Bara vi, min vackre man och jag. Inga rusningar för att torka upp spillt vatten eller kladdiga händer. Ingen som vill ha mer mat NU. Bara sitta. Bli uppassad. Babbla om allt vi inte hinner vanligtvis. Dricka vin. Dricka ännu lite mer vin. Bli lite smålullig och glömma att fota till bloggen. Fnissa hysteriskt åt att jag fick fråga hur man skulle sätta på vattenkranen på restaurangens toalett. Sen gå hem till solnedgången och tacka alla gudarna för att vi fick göra just det här tillsammans. Och sen sova hela natten utan att vakna en endaste gång. Med sovmorgon dagen efter, till säkert kl 8. Det är rättvisa.

Sen, när vi var hemma hos våra fina ungar igen och hade varit det ett tag. Och det blev trotsskrik, överkokta makaroner och bajsblöjor så såg vi på varandra och väste: sju rätter - glöm inte det. Jag glömmer inte.

Uti vår hage

2010-08-10T20:58:00.001+02:00

De leker mer och mer, jagar varandra, härmas, sitter mittemot varandra när de äter och fnissar åt bubbel i vattenglasen eller grimaser. Nils ropar "Issa" med sin tordönsstämma, det är hans namn på storebror. Sixten säger "Jag älskar dig Nilla" och kramar Nils på ett sätt som gör att Nils skriker argskriket och slingrar sig så mycket han kan. De skrattar och hoppar tillsammans från soffkanten, studsar ner på dynorna. De springer runt runt i lägenheten. Mer och mer kan de leka och prata med varandra. Sixten blir helt till sig när han säger nåt till Nils och Nils svarar och då måste han berätta det för oss. "Mamma, Nilla SA att han också ville ha filmjölk!". Nils å andra sidan gör entusiastisk precis allt som Sixten gör - klättrar, kastar, dansar, vrålar.

Och sen slår den ene den andre hårt i huvudet med en leksaksbil, jagar omkull den andre, trillar från soffan på soffbordet eller biter den andre i armen och friden är slut. Men ändå, det är väldigt fint är det så länge det varar.

Borta bra...

2010-08-02T13:21:00.000+02:00

Det regnar och vi är hemma i stan igen. Det är så jäkla skönt. Senaste veckan har jag längtat ihjäl mig efter att få komma hem till min säng, mina rena kläder och min dator.

Vi åkte från en ö till en annan. Hamnade i hyrd stuga vi inte sett förr, jättemysigt bland tallar och klippor. Lagom stort hus med utedusch, utedass och nyrenoverat kök. Fem minuter från vattnet och blåbärsris precis intill. Härligt. Men efter fyra veckor iväg hemmifrån så började det pocka och locka i mig: hem, jag vill heeeeeeeem.

Så gick vattenpumpen och dog så efter en veckas kånkande på vattenhinkar och raggarduschande så var det himmelrike att landa här hemma igen. Duscha varmt, länge och inomhus. Men, det får en att tänka på hur mycket vatten man gör av med och hur mycket man tar för givet ska finnas. Vi har det ju jävligt bra, det är välbehövligt att få den där påminnelsen om det. Och det är nästan en av de bästa sakerna med att vara borta också. Att längta hem.

Så, nu är jag hemma igen. Jag är så glad för det och mitt fina sommarlov. Idag är en liten extra oas innan jobbet startar igen. Vi tvättar, bygger tågbana och tar det lugnt. Alla landar. Och snart börjar det nya livet med Sixten och Nils på dagis och två heltidsarbetande föräldrar. Pusslandet. Jag tycker faktiskt det ska bli lite spännande att se hur allt kommer att funka. Nu: kaffe och Från och med Du. Hemma.

Om att inte göra många knop

2010-07-13T14:25:00.000+02:00

Vi är på ön. Gör inte mycket. Badar, lagar mat, diskar, läser böcker, jagar barn. Rör mig långsamt över gräsmattan, söker skugga. Inte mycket mer. Det är bra. Och imorgon hoppas jag det blir ännu bättre. Med en hägrande hotellnatt bokad, ensam med kärleken. Förhoppningsvis också en bra middag, med allra största sannolikhet sovmorgon och hotellfrukost. Jag längtar. Och tar det lugnt igen. Jagar ett barn till, diskar lite, förhandlar och avstyr bråk mellan småkusiner som börjar vänja sig vid varandra... Så är det att ha semester. Det är grymt skönt och någonstans håller kraften på att fyllas på igen, in i magen, halsen, hjärtat. Fyller på hela mig.

Baa, pa och kaa

2010-07-01T15:33:00.000+02:00

Det luktar stuga om alla våra kläder. Månen lyser stor och gul över havet på nätterna. På dagarna badar vi, barnen i den lilla bassängen som ser ut som en båt, och jag i havet. Det har varit dagar, såna som jag kom ihåg från när jag var liten, med solvärme och solblekt dyna på marken. Fötter som sakta börjar få en annan ton än den vintervita. Saft i kanna. Kaffe på trappan i morgonsolen. Fästingar. Grillade grönsaker, korvar, souvlaki, fläskkarre, haloumi. Jordgubbar från Råsen, djupröda och söta. Tystnaden som lägger sig på kvällarna, morgnarna som bara består av fågelsång och morgondagg.

Och så har orden kommit. Till Nils som liksom bubblar över av allt det nya. Jordgubbar är "baa", mer är "mee", hoppa är "pa", kaka är "kaa", öppna är "öppa", morfar är "offa". Och däremellan skriker han "mämmä" med sin basstämma som ljuder som en siren över bygden. Tills han somnar och tystnaden lägger sig igen, mjukt och smekande, liksom silar tillsammans med solens sista strålar genom skogens grönska.

Vi har det bra. Riktigt bra.

This is how we do it

2010-06-23T21:18:00.000+02:00

Champagne och korv med mos. En utsökt kombo. Och perfekt så här på sommarlovsstarten. För idag har jag jobbat sista dagen på jäääääääävligt länge och ser fram mot att åka hit och dit, bort och hem, till gamla platser och nya. Gå med bara fötter i gräset, bada i havet, fiska, få vinterhudnyans att bli sommarhudnyans, grilla, åh, som vi längtar efter att grilla. Vi ska i princip inte göra nåt annat än grilla allt som går. Kanske klia på ett myggbett och leta fästingar också, men inte mer än så.

Vara. Vara. Vara. Bara vara.
Puss och kram sötisar, vi hörs när jag grillat färdigt (eller kanske innan om jag inte kan hålla mig)!

PS. Till hemlige bokvännen, kanske blir paketet liggande ett tag på posten... Du kan ju alltid maila och se var jag är om det är så att du vill ha paketet hämtat bums...DS.

Blodsmak i munnen och kärlek i hjärtat

2010-06-19T21:15:00.004+02:00

Jag kände det så intensivt i veckan. På blå linje mot Kista. I en vagn som luktade svett och lite unket. Med blodsockerfall och en maska på strumpbyxorna. Trött och sliten efter de senaste veckornas jobb.Ganska mycket som en disktrasa faktiskt. Men hjärtat bultade varmt i bröstet, lycklig någonstans ner i magen. Jag känner mig stark och bra. För jag lever. För att livet, med hela sin bergochdalbana är det som gör det verkligt, sant. Det gör ont och det är så vackert, det är slitigt och tungt, det är ljusa skyar av älvdans och diskmaskinstömning om vartannat. Och jag är så glad att jag känner. Att jag får lov att känna, att jag vågar känna.

Kropp möter hjärta och jag tror minsann att själen också är med på tåget. Men det är tid för återhämtning, för vila, för att bara vara. Det känns också starkt. Jag jobbar några dagar till, men sen, på onsdag då blir det semesteråka av. Jiha.

Idag är jag ensam hemma. Barnen sover, lillgrisen med feber. Lång och skön dag, mestadels utomhus, som jag bara tog som den kom tillsammans med fina vännen U och hennes 3-åring. Korv med bröd bland änderna i parken, kaffe och ballerinakex till allas förtjusning. Sen skulle de åka hem U och V, men vi hängde lite till och gick över till plättar och fruktsallad på gården. Och sen hängde vi lite till och landade i Capricciosa och nåt med räkor och vitlök från finpizzerian i krokarna. En fin dag, en skön dag. Bara för att vi bara var och var och var. Och inget annat.

Nu sover smågrisarna. Diskmaskinen går. Och jag ska lägga mig ner och bara vara här, själv, en stund.

Till hemlige bokvännen: om böcker, läsning, om det jag älskar

2010-06-18T22:09:00.003+02:00

Jag älskar böcker, fast läser inte alltid. Är lite periodare, beroende på sömn och andra aktiviteter men kärleken håller alltid i sig. Jag läser ofta om, tycker om att få uppleva en bra berättelse igen, hitta nya saker, förälska mig igen. Läser ofta flera böcker samtidigt, nåt lätt och nåt tungt, långsamt och snabbt, eller bara olika. När jag förälskar mig så släpper jag inte böckerna, då får de följa med mig, flytta, damma till och sen komma fram igen. Älskar jag inte har jag inget problem med att släppa och låta böckerna flytta till någon annan.

Har ingen bra lista över allt jag läst i år, men här finns en del. Och det här är några all time favoriter:

Elizabeth Gilbert; Eat, pray, love
Linda Olsson; Nu vill jag sjunga dig milda sånger
John Irwing; Widow for a year
Jeanette Winterson; The Passion
Arundhati Roy; God of Small Things
Hjalmar Söderberg; Doktor Glas
Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol

Jag tycker om språk med rytm och rymd, metaforer, ett språk man får rulla på tungan. Jag tycker om biografier, om romaner, om en del deckare (Kepler var utmärkt, Ajvide Lindkvist gillar jag också skarpt), poesi. Jag tycker inte om chicklit alls och fantasy förstår jag mig inte på - kanske har jag missat det som är riktigt bra? Läser på engelska och svenska, lika gärna.

Jag vill verkligen läsa Tidsresenärens hustru av Audrey Niffennegger, Och så längtar jag efter att läsa om Vibeke Olssons Molnfri bombnatt, som jag älskade och grät till första gången.

I övrigt: gillar jag kaffe, blommor, musik, choklad, vykort, nötter. Inga allergier alls att ta hänsyn till. Om möjligt så skulle jag också bli jätteglad över att få mitt paket senast på onsdag 23/6 nästa vecka - jag vet, det är ju skitkort tid dit - men sen är det semester och vi kommer åka lite hit och dit, så om det funkar blir jag jätteglad:-) Och annars, fråga på om det är något du undrar!

En treåring

2010-06-16T21:07:00.001+02:00

Han vill inte åka vagn längre, bara gå. Och han går på trottoaren, håller hand över gatan, stannar och vrålar "En hundbajs! Äckligt!" när vi går förbi en korv på gatan. Om han inte är på trotshumör då, då kan allt bli en utmaning. Vissa saker hänger i från han var bäbis. Integriteten. Har sagt det förut, men det är så tydligt att Sixten Blixt inte följer strömmen eller låter sina gränser överträdas. Med jämna mellanrum övergår det i tjur och kink och trul.Det är liksom baksidan på det där myntet.

Han älskar att gömma sig, leka mask under täcket eller bygga koja. När jag skojar med honom och säger "Men, här är ju masken" säger han "Nej, mamma, jag är ingen mask, jag är Sixten".

Ja, min älskade unge. Du är Sixten. Din egen Sixten. Vår vackra pojke, med sina spetsiga små knän och sitt stora hjärta.

Inte för att jag är avundjuk men

2010-06-14T21:03:00.000+02:00

Jag läser om Jazzfestivalen, om Sweden Rock, om spelningar, teater och utställningar. Allt det där pågår tydligen. Jag har ingen aning. Igår såg vi en balkongfest, jag och kärleken, ifrån grodperspektivet i sängen, och kunde konstatera att det var jäkligt länge sen man var på en sån. Från grodperspektivet såg vi också på Sagan om Ringen och kunde konstatera att på alviska är det sällan någon melodiskt och mjukt väser "Har du tömt diskmaskinen?" eller "Är toapappret slut igen?". Sånt som vi säger rätt ofta till varandra. Fast oftast inte så melodiskt och mjukt.

Och visst, det lär ju finnas utrymme för livet där ute sen igen, men just nu är det eoner av tid iväg. För just nu är det parklek, trotsutbrott och klibbiga makaroner under fötterna. Inget ont om makaroner, men ibland blir längtan nästan outhärdlig efter opraktiska skor, middag utan avbrott och låga bord fyllda med små ömtåliga saker.

Eller så blir det ett glas rödvin till falukorven. Glamour i småbarnsträsket.

Ska vi byta grejer?

2010-06-12T08:09:00.002+02:00

Böcker är kul. Och överraskningar. Så jag är med igen! Du också?

Fredagsenergi!

2010-06-11T13:47:00.001+02:00

Anna ser Helikopter 14 och gubbar med gardintofsar

2010-06-10T22:01:00.002+02:00

Idag har mässan startat. Mässan som jag fick i mitt knä för några månader sen (-Ja, vi har ju bestämt att vi ska vara med på det här. Och vi förväntar oss att Kommunikation ska ta hand om det...). Som ingen utom ledningen verkade vara intresserade av.

Så jag och kollegan A har gjort trycksaker, annonser, fixat texter, letat bilder, funderat monter och bemanning. Den senaste månaden har jag säkert jobbat halvtid med hela eländet. För det kändes bara så eländigt i början: få nåt i knät man inte alls har planerat med och som man inser kommer ta en jävla massa tid. För vem ska göra det andra som redan var inplanerat? Jaha, jag ska göra bägge? Hur som helst, det har växt fram ett innehåll, sakta men säkert.

Igår åkte vi till Linköping och tillbringade hela dagen i Helikopterflottiljens hangar, tittade på monterns uppbyggnad, kunde konstatera att allt gick jävligt bra och packade 600 mappar med broschyrer. Idag startade det och jag har samtalat med tyska majorer, leverantörer av krypteringstjänster, lokaliserat en pall vattenflaskor som kommit på avvägar, klättrat i en Helikopter 14 och fnissat åt gubbar med gardintofsar över axlarna (jo, de har sånt de ytländska militärerna av hög rang...). I takt med att människorna vällde in och vi blev varma i kläderna så kom jag på det. Jag kom på varför jag tyckte sånt här var jättekul en gång i tiden. Och att jag fortfarande tycker det är kul För det är spännande att köra lite live, att prata med folk man aldrig skulle mött annars, att lösa problem på volley. Som grädde på moset träffade jag min gamla lågstadiekompis Mathias, som jag inte sett på sådär 25 år och som var sig lik och visade sig jobba med samma saker som vi fast på andra sidan myndighetsstängslet.

Så jäkla underligt. Så kul. Och en helt vanlig dag på jobbet.

Men herregud, de har ju tagit slut

2010-06-02T20:45:00.002+02:00

Orden. Det liksom vill sig inte nu igen. När jag har lust så ligger det nån unge mellan mig och datorn, eller en man, eller nåt jobb. När jag har tid har jag inte lust. Det är ett elände.

Idag firar vi i vart fall en 3-års jubilar och har ätit tårta både till frukost och middag. Jag ska skriva en fin text om vår Sixten Blixt när jag har lust igen. Puss på er så länge.

Skithosta

2010-05-27T04:15:00.000+02:00

Jag dricker honungsvatten och väntar på att den ska lägga sig. Hostan, en eländig långdragen historia, som kommit med från dagis. Som grädde på moset efter att eftermiddagen slutade med att jag lyckades tappa min mobil i en mugg kaffe. Den är inte alls glad nu. Men, det innebär ju att någon måste gå mobilshopping imorgon.

Nä. Nu är det natt och jag ska krypa tillbaka mot Sixtens varma små fötter som ligger uppdragna på min plats.

En helt ovanlig morgon

2010-05-21T14:17:00.000+02:00

Jag vaknar kl 06.12. Inifrån vardagsrummet hör jag Nils snacka. Morgonljuset silar mjukt in genom persiennen. Det känns så jäkla märkligt. Jag ligger kvar en liten stund och funderar på vad det är tills det slår mig. Jag känner mig utvilad. Jag har sovit hela natten. Barnen har sovit hela natten. Jubel!

Det blåser och pyser och rör sig

2010-05-20T21:30:00.003+02:00

t i ljummen eftermiddagsvind efter jobbet. Förvånande grönt helt plötsligt. Tankarna vandrar omkring, förflyttar sig lite makligt fram och tillbaka. Dyker upp, försvinner och kommer tillbaka.

Jag tänker på flygplan och typsnitt, speciellt Meta. Jag tänker på bröllop, på mitt - om det nu blir nåt nån gång, på andras. Jag tänker på 3-års kalas, på fiskdamm, på en ny fas i livet. Jag tänker på hur skört livet är, hur man aldrig vet vad som kommer hända, hur man inte kan skydda sig mot det.

Jag tänker på mat, på korv, hur livet kommer förändras i augusti när Nils börjar på dagis och kärleken börjar jobba igen. Jag tänker på grönt, på min nya klänning, på balkongerna som behöver få grönska och omtanke, men som nu står där sorgligt eftersatta. Jag tänker på ögoninfektion och hosta.

Jag tänker på musiken till Oh brother where art thou, hur fruktansvärt bra den är, hur stämsång är en konstform.

Stråla kärlek

2010-05-16T19:59:00.003+02:00

Jag är trött som en bäver, lite lite bakis och har kört ensamrace med barnen idag. Men ändå känner jag hur kroppen är genomlyst av kärlek, solar plexus strålar värme i hela kroppen och det är bara på grund av det oändligt vackra bröllopet igår. Så fantastiskt det är att få vara med om kärleksceremonin, talen, allvaret, skönheten, maten, champagnen, äventyret, resan.

Och så mycket större det blir av att det är en nära vän som står där, som man får glädjas med, gråta med, skratta med. Allt genomlyst av kärlek. God damn, vilken kick det är att gå på bröllop!

Jo, nu ska jag bara sitta här. Och andas.

2010-05-09T12:24:00.000+02:00

Lugnet lägger sig sakta. Jag har kastat familjens minste medlem i säng, vrålande av trötthet. Avstyrt ett trotsutbrott med hjälp av Pippi Långstrump. Och nu har Sixten och kärleken precis gått iväg mot första omgången cirkus.

Diskmaskinen står och mullrar i bakgrunden. En lätt trötthet kommer över mig. Men, framför allt njuter jag av att vara ensam en stund. Jag ska banne mig bara sitta här och andas och känna hur det känns. Bara vara. Inget mer.

För det var jäkligt länge sen.
Och jag längtar efter mig.

Snor, mask och valborgseld

2010-05-05T21:00:00.001+02:00

Vi åkte till Blekinge över Valborg. Grävde efter mask i gödselhögen. Eldade valborgsbrasa i trädgården. Fiskade mört i ån. Sixtens intresse höll i säkert 4 minuter innan han ville åka hem medan Nils gjorde sitt bästa för att trilla i plurret och samtidigt peta ut sin mammas öga med ett spö. Vi tittade på när kossorna blev mjölkade. Morfar stekte plättar varje morgon kl 06.00 och lassade in i gapet på den yngste familjemedlemmen. Sixten tog på sig jobbarhandskarna, körde skottkärra, sågade och drog ris. Jag läste deckare och drack vin, hann andas en smula, njuta av trädgården.

Och jag längtar, längtar efter min egen trädgård och mitt eget hus. Ett eget rum i världen.

Bokpaket!

2010-05-05T20:46:00.001+02:00

Så fick jag mitt vårpaket också! Det var finfina grejer i det: Keplers "Hypnotisören" och Suzanne Collins "Hungerspelen". Choklad, choklad och choklad. Kaffe med chokladsmak. Lite fina frön som jag och Sixten ska så. Tvål med chokladdoft. Kaffekarameller. Doftljus. Tja, det mesta för att bota en dålig kväll.

Chokladen åt vi upp på ett dygn och böckerna läste jag ut över helgen. Spännande och väldigt svåra att sluta läsa bägge två. Fröna väntar på att bli planterade till helgen, då ska jag ta tag i balkongerna. Nu ser jag att det regnar, så jag ska banne mig tända ett ljus också.

Tack, fina hemliga bokvän! Jag blev väldigt glad och du hade gjort ett bra paket som jag njutit mycket av!

Att det ska vara så jävla svårt att bara stanna upp

2010-04-26T20:50:00.000+02:00

Livet rinner mellan mina fingrar, genom mig. Tankarna springer framför, runt, runt och bakom, går aldrig jämte och bara håller mig i handen. Jag skriver oändliga listor på jobbet, blir aldrig färdig med dem, det dyker alltid upp fler saker, mer saker. Hastar hem och kastar i mig middag som kärleken trött lagat, leker intensivt med barnen i en timme. Sen lugnet när de gått och lagt sig. Då dör jag nästan av tröttma.

Och ändå hinner jag med. Jag har bott på slott, det här slottet. Jag skulle berättat det. Men jag kom liksom inte till skott. Fick träffa vackra vänner som jag inte träffat på så länge. Vi pratade och pratade och pratade. Det rörde sig under ytan. Kom tillbaka känslor och människor jag inte tänkt på på länge. Vi badade bastu och kallbad i sjön utanför. Åt ljuvlig middag. Sen sov jag ensam en hel natt, tungt i en aning vindimma, men ensam utan uppvak.Och några timmar senare var jag hemma hos min lilla familj igen, mina vackra människor.En morgon, några dagar senare, loopade jag över Gotland. Hela världen upp och ner. Fem minuter senare drack jag kaffe vid min dator igen. Jodå, det händer grejer. Men jag hinner inte reflektera över dem, inte stanna upp i dem. Jag springer, småspringer, andas flyktigt. Längtar efter tid, efter stillhet, efter plats som bara är min. Allt pockar på och vill in och det är svårt att mota bort dem, alla tankar och allt som vill k o m m u n i c e r a.

Jag viskar i mitt öra. Men runt omkring dånar det. Jag hör inte. Det brusar över allt det tysta. Jag hör mig inte. Jag måste stillna, vara stilla, vara tyst, lyssna. Men jag vet inte om jag kommer ihåg. Hur gör man? Hur gör man?

Utveckling

2010-04-21T21:01:00.001+02:00

Sixten har lärt sig säga "helvete" och Nils kan numer spola i toaletten. Var får de allt ifrån?

Bröstomsorger

2010-04-16T12:04:00.000+02:00

Jag blev så inspirerad av Yogamamman och har gått och längtat ett bra tag. Täta barn, mycket amning, graviditeter och viktförändringar. Brösten har liksom ändrat storlek och form, upp och ner och till slut satt alla mina BH:ar lite uselt. Lite för stora eller lite för små, lite noppiga och lite sladdriga. Det var dags och det behövdes en tant. För när man ska köpa BH måste man ha en tant. En tant som mäter och synar och drar i BH-banden och säger "Sådär ja". För då vet man att det är rätt.

Så igår blev mina bröst omhändertagna igen. Jag hittade min tant på Eva Corsetten i Linköping. Det hörs ju på namnet att det är där man hittar sin tant. Fick nya mått, spetsar och silkiga tyger. Kreditkortet fick jobba hårt, men det är värt varenda krona. Brösten är glada igen och det är jag också.

Och mera till den hemlige bokvännen...

2010-04-14T21:21:00.001+02:00

* Vad gör du helst på fritiden? Med två små barn behöver man inte tänka så mycket på fritidsintressen:D Men skön soul, svängig salsa eller tunggungande r'n'b lyssnar jag gärna på. Och tittar på film, åtminstone de första 30 minutrarna innan jag somnar:D

* Samlar du på något? Nä.

* Favoritfärg? Grönt, blått, vitt.

* Teve-serier som du uppskattar? Just nu: Solsidan. Och Kobra.

* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst? Också väldigt blandat. Några favoriter: Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Gladiator, Allt om min mamma, Thelma & Louise, Lost in Translation, Hurt Locker.

* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak? Kaffeälskare.

* Vilket slags godis tycker du bäst om? Choklad!

* Stjärntecken? Stenbock.

* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket som ska föra tankarna till våren? En snögubbe?

* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett vårskönt paket? Jag blir glad för allt i ett vårskönt paket:D

* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)? Inget

Vårbytets bokfrågor, till min hemlige bokvän:-)

2010-04-14T20:59:00.001+02:00

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser? Läser oftast oftast romaner, ibland biografier. Deckare på sommaren som snabbläsning.

* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?) Inte direkt nån nu. Har varit allvarligt kär i Peter Hoeg, Annie Proulx och Jeanette Winterson, men just nu, nä, ingen jag kan komma på.

* Läser du på andra språk än svenska? Vilka? Gärna engelska om det är det som är originalspråket, men är det bara bra översättning så läser jag gärna på svenska också.

* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall? Lyssnar väldigt sällan, men ibland blir det en cd i bilen, ibland någon MP3-bok. Men jag har svårt att släppa b o k e n, jag är mer en läsmänniska.

* Samlar du på böcker av någon särskild författare? Nix. Alla som är bra får bo hos mig!

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var? Nä, inte en fullständig lista i alla fall. Men jag har två etiketter på blogginlägg som kan vara till hjälp: böcker och på nattduksbordet. Och min "Läs för guds skull"-lista:

Elizabeth Gilbert; Eat, pray, love
Linda Olsson; Nu vill jag sjunga dig milda sånger
John Irwing; Widow for a year
Jeanette Winterson; The Passion
Arundhati Roy; God of Small Things
Hjalmar Söderberg; Doktor Glas
Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol

Några andra böcker jag tyckt mycket om, helt slumpmässigt, är: Helena Henschen Hon älskade, Åsa Linderborg Mig äger ingen, Tove Jansson Sommarboken, Khaled Hosseini Tusen strålande solar, Neil Gaiman American Gods, Vibeke Olsson Molnfri bombnatt, David Sedaris Naked, Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet.

* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!) Allt beroende på humör! Jag läser alla genrer och alla stilar, är en av dem som gillar att läsa flera böcker samtidigt, gärna nåt som man måste läsa långsamt och nåt man kan läsa snabbt samtidigt så kan man välja efter humör. Men, jag vill bli berörd. Deckare läser jag bara när jag är extremt trött på att bli för berörd. Kanske är det en fördom men jag tycker inte att de brukar göra några djupare intryck, nåt som stannar kvar alltså. Jag läser gärna romaner som utspelar sig någon annanstans, just för att få resa lite i tanken. Men, jag vill ha levande romaner, inte distanserade, jag vill bli insugen med hull och hår i historien, och gärna få en och annan metafor att rulla i munnen, då älskar jag att läsa.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken? Det beror som sagt på humör. Inte någon uttalad i alla fall. Är inte speciellt förtjust i Paulo Coelho eller utpräglad chiclit. Fast är jag tillräckligt trött och svältfödd går det nog också ner:D

* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken? Njä, jag vet inte. Jag har inte läst så mycket sci-fi, har svårt för strålpistoler och tecknade omslag... Poesi läser jag inte så ofta heller, det kan kännas lite svårtillgängligt efter jobbet. Kanske också en fördom. Och jag tycket ofta om poetiskt språk.

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Jag har det mesta av Katarina Wennstam, men har inte läst Alfahannen. Inte heller Keplers Hypnotisören. Men, hm, jag har funderat fram och tillbaka. Ingen speciell som jag letat efter utan mer böcker som jag inte kommit mig för att köpa än bara.

Små lyckor

2010-04-12T09:50:00.000+02:00

Ibland händer det. Små, små saker som klaffar till ett mönster av det där som är lycka.

Nils var inte vaken klockan 05.45, som han brukar utan sov till 06.30. Sixten vaknade glad och ville äta frukost. Nils också. Jag fick dricka kaffe och läsa nästan hela tidningen utan allt för många avbrott. Inget påklädningstrauma utspelades, utan allt gick snabbt och med relativt glatt humör. Tunnelbanan kom efter två minuter och jag fick sitta. Läste ut Hjärtdjur. Och satt bredvid en dagisgrupp som åkte tunnelbana till Kista. För några år sen hade jag blivit irriterad på allt stoj och bytt vagn, men nu satt jag bara där med ljus i hjärtat av deras små röster som speglade äventyret i att åka tunnelbana. Ända till Kista.

Och så har jag hunnit läsa ju

2010-04-11T21:23:00.001+02:00

Dubbad ungersk tv i kombination med att vi landade på hotellrummet senast kl 19.30 varje kväll för att lägga barn gjorde Budapest till en bra lässtad.

Tjuvarnas stad av David Benioff: historia som utspelar sig under Leningrads belägring, vintern 1942. Mycket kyla, svält, kamratskap och ung längtan. En oväntad historia, en oväntad vänskap. Jag tyckte mycket om den faktiskt, riktigt mycket även om den ibland känns lite grabbig.

Flickvännen av Karolina Ramqvist: handlar om att vara tillsammans med en man som försörjer sig på våld och brott och hur livet förändrats av det. Dialogen ligger hela tiden på ytan liksom huvudpersonens tankar och därför blir det så jobbigt. Jag vet inte riktigt om jag tycker om den, just för att den blir så ytlig, men samtidigt är det dess styrka. Allt det som är för tungt att ta i men som bubblar under ytan. Och det finns mycket att fundera över som romanen sätter igång: makt, kärlek, roller. Men, jag är lite kluven till om jag tycker att den håller hela vägen.

Sorgesång av Siri Hustvedt. Människors historia, sanningar, processer - vad vi väljer att se eller inte. Och en massa psykoanalys... Först ville det sig inte riktigt med Sorgesång och mig, men efter några dagar ville jag bara sträckläsa den. Dessutom fick den mig att känna en massa saker på ett odefinierat sätt - varje kväll när jag la den ifrån mig liksom böljade det i mig av känslor. En stark bok, ibland kanske lite övertydlig, men en bra motvikt till Flickvännen.

Just nu är tunnelbaneläsningen Herta Müllers Hjärtdjur. Jag blir illamående när jag läser den, som om jag har för starka glasögon. Bara en karaktär har fångat mig och resten bara rusar förbi i ett myller. Sitter och tänker att "det här är riktigt bra språk" men jag tycker inte om den, jag känner mig bara galen. Men den är nästan slut och jag längtar efter att börja med något annat.

Lycka i ett grönt kuvert

2010-04-07T20:42:00.001+02:00

Jag är väl lite sen, men det här gick jag igång på big time: ett bokbyte från och till annan bloggare. Ett hemligt bokpaket tillsammans med något ätbart. Som ett kinderägg - både överraskning och choklad i ett kan man hoppas. Och så böcker då... Lycka!

Läs mer om hur det funkar och anmäl dig före den 10 april hos En bok om dagen.

Två år och 10 mån + ett år och tre mån = a handful

2010-04-06T21:50:00.000+02:00

Sixten fyller tre om två månader. Han hoppar från soffans översta kant utan rädsla, klättrar upp i parkens höga mast, älskar att springa, att bli jagad. Stor kille som inte vill bli pussad av mamma på väg till dagis. "Nej, jag vill inte", vrålar han. "Jag vill vara ifred!". Sen, när han har lust, kommer han nära, sticker sin hand i min och säger "Mamma, jag vill vara med dig". Han är en tvättäkta treåring med mycket trots i kroppen, mycket vilja som måste utforskas, många gränser att studera och träda över, mycket längtan efter att göra själv, att hjälpa till, att vara behövd.

Och det är han ju. Behövd. För vad skulle vi göra utan hans integritet, utan hans små sånger som följer honom överallt, utan hans små hoppande trampande fötter som måste röra sig, springa på tå, klättra upp. Utan hans glimrande tankar som böljar och fräser och blir krokodiler och lejon som jagar och kan äta upp så det kommer BLOD eller som är små luddiga kaniner som gömmer sig under täcket. Favoritleken är fortfarande att bli jagad eller jaga, men mer och mer leker han för sig själv, i sitt eget sällskap. Han pratar och pratar, Sixten. Alla pluraländelser är -or: fåglor och gubbor. Logiskt. Och alfabetet är spännande, "Min bokstav", ropar han, lyckligt som om han hittat en ovärderlig skatt, när han ser ett s.

Bakom honom kommer nästan alltid en lillebror, som också vill ha, som också vill klättra, som också vill leka med samma saker. Och han tar ingen skit, Nils. Blir han slagen slår han nästan alltid tillbaka, blir han fråntagen något skriker han sitt höga argskrik, blir han tillsagd gör han oftast om det han inte får. Han klättrar och klättrar, det finns bara ett ställe han inte kan ta sig upp till nu och det är vår säng som fortfarande är lite för hög. Men, Nils använder saker att kliva på, flyttar stolar och klättrar upp, häver sig och sprattlar ilsket med benen tills han kommer dit han vill. En vilja av stål. Och stora blöta pussar med öppen mun. Pratar gör han inte, men han kommunicerar otroligt mycket. Pekar, nickar, skakar på huvudet, kastar sig på golvet, skriker, skrattar, vinkar, kramas, låter. Han är mycket, vår minsta guldgris, mycket vilja, mycket kärlek som han liksom öser ur sig i ett ständigt flöde.

Sömnen är bättre nu. Han somnar själv, i sin säng, fast oftast med protest, vaknar nästan alltid nån gång runt midnatt och får sova vidare i vår säng. Och nästan alltid sover han resten av natten till 6-tiden när han brukar vakna, som den glada lilla skrutt han oftast är. Och faktiskt, de senaste två veckorna har han sovit flera hela nätter i sin egen säng också. Det går framåt, jag känner mig som en ny människa efter alla nätter med sömn i en- eller två timmars sjok till den här nya lyxen av tre-fyra-fem timmarssömn.

Vi växer allihop, på olika sätt. Nya faser, nya vanor, nya delar av oss som kommer fram. Ibland vill jag bara springa hemifrån för att få vara med mig själv ett tag i mina egna tankar, slippa ansvaret, slippa ha ögon i nacken, men aldrig aldrig släpper den taget för en enda sekund, havet av kärlek i bröstet som bara växer och växer. Kärleken till de vackraste små människorna på jorden.

Tillbaka

2010-04-05T21:24:00.002+02:00

Vi skulle på äventyr och tog tåget ner till Skåne. På vägen ner åt vi usel SJ-mat, blev X2000-illamående och sen tokkräktes Sixten över sin bok, min kappa, kärlekens jeans och i sina stövlar. Onekligen äventyr. Dan efter åt vi våfflor hos farmor och farfar, jag köpte en ny jacka och njöt av en fin vårdag.

Sen drog vi till Budapest tillsammans med kärlekens hela familj och njöt av vårsol och regn, blommande magnolia och forsythia, panerat kött och syltade grönsaker, fantastiska byggnader, djurpark, korv i stora lass, ett helt omöjligt språk, båtsightseeing på Donau, kusinhäng och många promenader.

Nu är vi hemma igen. Lite trötta, lite mätta på kvällens lammstek och rabarberpaj, men glada efter en fin påsk.

Varde helg. Och så var den över.

2010-03-22T22:53:00.000+02:00

Helgens nyckelord: pannkakstårta, jackjakt, släktmiddag, snöväta, solvärme, kärlek, trotsutbrott, morgonväckning, Skansen och glatt humör.

Den var fin, helgen och sen tog den slut. Vi har klappat ormar på Skansen, promenerat massor, blivit varma i våra dunjackor och sen blivit kalla och blöta i desamma. Vi har ätit god mat, sett på film, träffat släkt och vänner. Jag har sett vårens första snödroppe. Det gjorde mig intensivt lycklig. Sen snöade det jättemycket och det kändes lite tröttsamt.

Livet rullar på. Livet rasslar iväg, lite väl snabbt kan jag tycka. Jag hänger inte riktigt med. Men det är bra ändå, livet. Vi trängs i tvåan, vi släpar matkassar mellan Daglivs och kylskåpet, vi går upp 6 varje morgon oavsett om det är helg eller vardag och har rutiner för hela dagen fram till 20 när bägge barnen brukar sova. Allt fungerar utom sömnen. Ibland är det så jobbigt att jag svär och gråter. Ibland är det hopplöst. Men just nu är det bra ändå, för allt flyter, vi är här på samma plats i världen och inom mig brinner ett ljus av glädje .

Och just nu vaknar Nils för tredje gången på två timmar och jag inser att jag får publicera det här väldigt snabbt. Så jag inte ångrar mig.

Jag älskar

2010-03-19T10:39:00.001+02:00

Jag tar fram den på morgonen, efter den långa rulltrappan ner i mörkret. Blå linje mot Akalla. Det var länge sen sist. Trots att jag har läst den säkert tio gånger på lika många år. The Passion, eller Passionen som den heter på svenska, av Jeanette Winterson.

Lite rädd är jag för att börja läsa den igen. Tänk om jag inte tycker om den längre, min gamla kärlek från förr. Men, värmen och känslan skruvar sig upp i magen direkt när jag öppnar boken. Jag älskar den, rent fysiskt älskar jag den. Språket, tankarna, personerna. Jag älskar orden. Jag älskar persongalleriet. Jag älskar känslan av skröna, av saga, av historieberättande. Och efter att ha läst den på svenska för första gången, så kan jag bara konstatera att översättningen gör den lika bra på svenska som på engelska.

Och samma återtagande av sitt hjärta, som Villanelle gör i Venedig, har jag gjort i London. Har man förlorat sitt hjärta måste man ta tillbaka det. Så är det bara. Så den här boken är till er, alla som har förlorat ett hjärta och vill hämta hem det, till alla som vill njuta av en historia och ett språk som sväller över gränserna för vad som är möjligt. Till alla som älskar.

Krask under fötterna och en snyting av Gudrun

2010-03-08T22:26:00.000+02:00

Det känns i luften. Det känns i magen. Det känns i krasket under fötterna. Jo, det är banne mig lite vår idag.

För övrigt har jag startade dagen med en debatt kring säkerhet, försvar, säkerhetspolitik och genus. Skitintressant ämne som satte igång många tankar hos mig. Jag fick dessutom se en av "mina" forskare bli spöad, tuggad på och utspottad av Gudrun Schyman. Denna fantastiska kvinna. Forskaren i fråga ska dock ha all heder och beröm eftersom han reste sig, borstade dammet av sig och satte sig i respekt igen. Det är nog mer än vad jag hade klarat om Gudrun hade ätit mig till frukost.

Annars stod nog en forskare från FHS, Försvarshögskolan, för de intressantaste tankeutropen hos mig. Därifrån kom Sophia Ivarsson som forskar bland annat just kring genus och säkerhetspolitik och pratade kring tanken: om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle man säga att det pågår krig mellan kvinnor och män? Svaret blir ja. Alltså, det pågår så många konflikter runt om i världen där krig indirekt och bakom kulisserna förs mot kvinnor. Massvåldtäkter, våld, övergrepp - delar av många kvinnors vardag och delar av en systematiserad krigföring. Fast i de flesta fall inte alls talat om som del av kriget. Även i de fall det finns militär och polis som normalt sett står för säkerheten, så är ofta just de ett hot mot kvinnorna. Som Sophia Ivarsson, något syrligt, uttryckte det: jag vet ju av erfarenhet att det är väldigt viktigt att erkänna det som män gör som är bra för kvinnor, men i min forskning så ser jag att det är ännu viktigare att framhålla att de som faktiskt står för kvinnors säkerhet faktiskt är andra kvinnor (lite fritt citerat, men på ett ungefär).

Som av en slump läser jag just nu också Susan Faludis ”Den amerikanska mardrömmen – bakhållet mot kvinnorna”som handlar om medievärldens bakåtdans mot hemmafruar, kvinnliga offer och den starke mannen som befriare efter 11 september. Det var mycket av dagens diskussion och boken som klickade i varandra idag. Jag måste tänka lite mer och skriva mer om det senare.

För ett gäng år sen jobbade jag mycket med kvinno- och tjejjoursarbete. Det var viktigt och kändes så bra att göra något praktiskt mot något jag ville vara med och förändra i samhället. Så flyttade jag till Stockholm, började jobba en massa, skaffade barn och orkade inte mer än så - jag var för upptagen med mig själv. Men, den där brandfacklan av ilska över orättvisor brann till i magen idag igen och jag tror att det är dags att börja göra något igen. Något praktisk. Något att ge från mig själv till någon annan. Vi får se vad det blir och när, men något ska det bli. För det finns så mycket kraft i att gå samman med andra och göra saker tillsammans. Och det finns så mycket som behöver kraft att ändras.

Ta avsked och välkomna in. Samtidigt.

2010-03-07T14:29:00.000+02:00

Helgen har varit energikrävande. Begravning i fredags, kärlekens fina mormor. Fin, ljus ceremoni trots den stora sorgen.. Men vissa saker gjorde avskedet lättare. Som marssolen som helt plötsligt kom silande in med kraft genom de målade fönstren. Som en fantastisk mansstämma som sjöng Ave Maria. Som att barnen vaknade mitt under pågående begravningsakt och jag fick bära in dem i kyrkan under akten, varma kroppar tryckta mot min, stora ögon som häpet tittade upp på ljus och takmålningar, så mycket liv i två små människor. Och det behövs. Varje gång jag möter döden så blir jag i de stunderna så medveten om hur mycket jag längtar efter liv, så nära och så intensivt som möjligt. Och jag kände hur tacksamheten vällde upp i mig, där i kyrkan, när jag fick sitta genom avskedet med det största livet har gett mig tätt intill, sötvarm andedräkt och mjukt hår mot kinden. Livet och döden i det naturligaste mötet.

De följer ju varandra. Alltid. Livet och döden. Och det finns tillfällen när det blir så tydligt, när det inte finns några gränser mellan dem nästan. Så har jag i alla fall känt när jag fött både Sixten och Nils: att det varit det närmaste mötet med både livet och döden på en gång. Inte för att det har varit något som hänt som gjort mig rädd för att det skulle gå illa just då, men bara för att själva födandet varit som ett gränsland. Att föda barn har varit så nära livet som det i princip går att komma och just därför också nära döden. Det naturligaste gränslandet, med bara en tunn hinna mellan de två, utan rädsla men tydligt: i livets närvaro finns alltid döden. Så har det varit för mig. Och den upplevelsen har varit otroligt stark.

I övrigt. En stor, stor tröttma som gjort kvällarna korta och dimmiga. En intensiv lyckokänsla av marssol som möter snö. En överraskande fontänkräkning (Nils) vid lördagens släktmiddag, som fick alla närvarande att tänka vinterkräkis, men som inte verkar vara det (peppar, peppar). Och den ständiga känslan av fullständigt kaos som alltid verkar följa i våra fotspår varje gång vi är bortbjudna på middag (eller egentligen vid varje måltid oavsett tid och plats) och helt plötsligt måste kasta oss hemåt för att något barn flippar ut av kvällströttma, inte slutar kasta mat på golvet eller möjligtvis skriker som en besatt för att han inte får stå på stolens ryggstöd utan att hålla i sig.

Livet som småbarnsförälder är på något sätt hela tiden så överraskande. Eller inte, beroende på hur man ser det.

Om perioder, om sovande, om hopp och tröstlöshet

2010-03-01T13:57:00.001+02:00

Vi snorar. Jag, Nils och Sixten. Det är mars. Det kalla, vintervita har ersatts av slask och blötsnö som virvlar ner från himlen. Jag känner mig tungandad och hostig, har hoppat över träningen jag såg fram mot. Istället mailar jag, dricker automatkaffe och äter medhavd matlåda.

Sover gör vi i sjok, vaknar med ett ryck av att Sixten drömmer och gnäller högt, eller att Nils vaknar och ställer sig upp i sängen och skriker tills någon kommer. Eller vaknar med ett ryck av att Sixten gnäller så högt att Nils vaknar. Det är ingen bra sömnperiod för oss. Jag och kärleken turas om att hålla på att förlora allt vett och sans av att inte få sova mer än några timmar innan det är dags igen. Jag mantrar "det är en period, det är en period, det är en period...". När Sixten fyllde 1,5 började han sova bättre och det är vad jag håller mitt hopp till med Nils också. Bara ett halvår kvar...

Ännu har inte Nils sovit en hel natt i sitt liv. Han går igång så fort han vaknar, ställer sig upp, skriker högt, högt, högt, kan liksom inte varva ner själv. Det är jävligt ansträngande. Tur att det fortfarande finns Thailand kvar i kroppen, fortfarande energi att ta av. Men det stressar så abnormt. I mig slår sirenen på med en gång när han eller Sixten vaknar och skriker på kvällen och natten. Stresspåslag som om elden vore lös, hjärtat pulserar varning varning varning. Marginalerna är så små att minsta kamp om sömnen blir så oändligt jobbig. Det kommer bli bättre, jag vet ju det, det har blivit bättre, men kampen utförs varje kväll, varje natt och är tillslut så tröstlös i sin upprepning.

Men, det är mars. Bara det är förhoppning om vår, om några månader till sommaren. Och om en sömn som komma skall.

Farsor och morsor på stan

2010-02-28T14:36:00.001+02:00

I fredags hände det. Jag tror faktiskt inte att jag och kärleken varit ute och ätit middag, själva, sen Sixten föddes. Det är uruselt, men det har liksom bara inte blivit av. Men i fredags. Då smörjde vi kråset med pilgrimsmusslor, anklever, rådjursstek, ankkorv, 12-årig lagrad rom och choklad. Det var fantastiskt.

Och det som var ännu mer fantastiskt än att äta god mat någon annan lagat var känslan av att få vara två vuxna människor som älskar varandra, som har valt varandra, som mest möts över smutsig disk, joggingbyxor med knän och sömnbesvär, men som plötsligt får lov att mötas i att det är härligt att hänga med varandra. Det var jäkligt välbehövligt. Sen gick vi på Gondolen och drack drinkar. Inte en, utan två. Två! Vi hittade en hörna att sitta i och fnissade åt män i lusekofta på jakt och kvinnor som anammat att 40 är det nya 20.

Sen var klockan 23 och vi åkte hem. Nils var vaken och skrek högt och ilsket mot farmors axel. Somnade inte i sin egen säng igen utan tätt tryckt mot mitt ansikte. Jag somnade torr i munnen, med bultande hjärta och ofantligt glad över en härlig kväll med en härlig man.

En liten plats för tankarna att slå sig ner och dricka kaffe

2010-02-22T22:03:00.000+02:00

Idag gnisslade snön under fötterna när jag gick hemifrån, så kallt var det och snoret nästan frös i näsan. Nya saker som fått flytta in hos oss: ett fång lila tulpaner, en rosa engelsk pelargon, ett garage i hårdplast och en jättegrävskopa. Jag äter c-vitamin och prinsesstårta. Barnen snorar och har feber om vartannat. Jag börjat träna lite försiktigt, på min statliga friskvårdstimme och ibland nästan känner jag att jag är stark. Nils har börjat gå, liksom på riktigt och ser fruktansvärt triumferande ut när han tar sig över rummet utan att hålla i något. Sixten har slutat med blöja på dagarna och fått kalsonger med mumin och Blixten McQueen på.

Jag vet inte. Jag har liksom inte hunnit blogga bara. Ibland funderar jag på att börja blogga från mobilen. Mina små brottstycken av lugn infinner sig oftast till eller från jobbet, en kvart som är bara min och som inte kräver något av mig. De flesta andra tidpunkterna känns det som jag hastar till eller från, försöker hinna något eller har glömt något jag borde gjort. Ofta känner jag mig som fågelsvärmarna som svävar över taken på Kistagallerian på seneftermiddagen. Separata tankar som hålls ihop av mängden och flödet, som irrande far omkring i mitt huvud. Jag behöver hitta ett bra ställe där de får slå sig ner, där jag kan tänka färdigt dem och där de får vila en stund.

Och jag saknar er.

Alla hjärtans söndag

2010-02-14T22:04:00.000+02:00

Mer långkalsong än röd ros. Mer korv med bröd än räkor och vitt vin. Men så mycket kärlek ändå. Större delen av dagen på Skansen. Fint, snötäckt och med sälarnas runda nosar som små berg upp ur vattnet. Mycket skratt, många kramar, Våra vackra barn. Min vackra man. Så mycket kärlek det rör upp i bröstet, i magen. Hjärtat fullt av värme, som sommarmoln som rör sig över himlen.

Jobbpremiär à la räkmacka

2010-02-08T23:28:00.000+02:00

Första dagen avklarad. 2485 mail i inkorgen. Tre möten, varav ett med eventuell blivande chef och ett med eventuell blivande kollega. Lite långsam hjärna. Egentid på tunnelbanan med bok. Glädje över att vara tillbaka på jobbet och sen hem till vacker man, färdig middag och glada barn. Tjoho!

Ögonblick

2010-02-08T23:16:00.003+02:00

Koh Rayang. En av de bästa födelsedagarna jag upplevt. Korallstrand, bungalow mellan djungel och hav, turkost vatten, sand mellan tårna. Middag med havet i bakgrunden. Kyckling och ris. Tropiskt nattmörker. Lyktor längs liten stig ner mot havet mot huset. Hela natten: ljuden från blad som rör sig, från djur som rör sig och från vågorna som möter stranden. Ljuden som tar sig in under myggnätet, Nils varma rygg mot min mage. Åskan som kommer och går. Och gryningsljuset som till slut silar sig in genom fönstren.

Mild kväll på Koh Mak. Promenad längs havet. Fantastisk middag på en nästan ödslig restaurang. Räkor, kycklingspett, kall Singha, färsk ananas, papaya, melon till efterrätt. Ett metspö utan krok, en bro att fiska från och ett myller av fisk i vattnet. Glädjen är i det närmaste oändlig för en tvååring.

Bangkok, Chinatown. En ström av människor och dofter. Stånd med frukt i pyramider, högar av torkad fisk, bönor i stora korgar. Guld, rött och avgaser. Dumplings. Råttor. Smala gränder. Något att köpa och något att äta överallt. Ett kaos, ett underbart lockande kaos. Rostade kastanjer. Stinkande pustar. Och mitt i detta virrvarr: Shanghai Inn, ett ljuvligt hotell som en varm famn. Vackert, överraskande, vilsamt. En sval hand på pannan mitt i allt det pulserande livet.

Nytt år, ny fas, ny ettåring

2010-02-07T22:01:00.001+02:00

Han hann fylla ett i Thailand, vår lilla Nillagris. Och idag är han 13 månader. De första stegen på egen hand togs i tropisk värme och han går några stapplande steg här och där, fler för varje vecka. Nu har han börjat att verkligen gilla när man håller honom i händerna och går också. Den tredje tanden kom upp härom dagen, men annars har han klarat sig ganska bra på sina ynkans två gryn, som tur är. I Thailand fick han helt klara sig på vanlig mat och det funkade för det mesta. Äter gör han helst om han får sitta själv och peta med en gaffel eller sked och då verkar det mesta funka trots avsaknaden av tänder att tugga med.

Oftast är han glad och då är han otroligt härlig. Charmig, mysig och inte rädd för att ta för sig. Han tycker om att bli runtburen och peka med sin lilla hand på vad han vill titta på. Dä, dä, dä. När han är lite mysig och trött älskar han att rulla i sängen och kasta sig runt bland kuddarna tillsammans med gosemusen. När han blir arg kastar han sig raklång på mage på golvet och skriker högt, högt eller blir "arga pinnen". Otroligt mycket vilja i så liten kropp. Han tjuter i högan sky och gråter stora tårar varje dag när overallen ska på, eller pyjamasen, eller tröjan, eller...Och helst vill han ha det storebror har. Sixten lär få jobba hårt för att få ha sina saker ifred framöver. Nils passar på i ett obevakat ögonblick, tar storebrorsans saker och kryper iväg sitt allra snabbaste med stora tjut från Sixten som resultat. Fast lika ofta skrattar de också tillsammans när de busar med varandra eller jagar varandra. Mycket kärlek ser man redan. Och många bråk lär det bli...

Imorgon tar min och Nillas symbios slut på riktigt. Imorgon börjar jag jobba och kärleken tar över hemmafrulivet. Det känns bra, men lite lite vemodigt. En fas är slut i livet. Och jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har jag längtat som en dåre efter att få lämna den fasen och få vara en annan Anna. Få gå till jobbet och använda de där delarna av mig som legat och dammat. Nu är vi här och plötsligt värker det lite i hjärtat av tanken på att inte få hänga med min lilla kille på dagarna. Men, det är dags och det kommer att bli så bra, det vet jag, det känner jag i hela kroppen. Så nu är det dags att gå och inventera garderoben på något ofläckigt, som inte är mysbyxor så jag inte behöver skämmas imorgon. För då är det jag som sitter på tunnelbanan mot kollegor, automatkaffe och lunchrast igen. Det pirrar lite i magen...

Borta bra och hemma jävligt kallt

2010-02-06T16:03:00.001+02:00

Det har gått så snabbt och känts som en evighet på en gång. Resan. Jag bär den fortfarande i hjärta och minne som ett sovande barn, inte ett nyfött barn, men kanske en 4 månaders gris: vant men ändå med vördnad och rädsla för att tappa den. Den har gett mig så mycket, oss så mycket. Jag känner mig som ett solcellsbatteri som fått ligga på laddning. Varje cell i min kropp har slukat värmen, solen, havet. Framför allt havet, salt och varmare än kroppstempererat, varje bad som en omfamning.

I tisdags kom vi hem. Omtumlade, efter att ha börjat dagen i Bangkoks värme, avgaser och dofter och slutat den hemma i våra egna sängar efter taxiresa i snö och huttrande kyla från Arlanda. Det är så märkligt att resa så långt, som om själen inte riktigt hinner med. Jag har hört nån historia om amerikanska indianer som flög och som sen fick tillbringa 3 dagar på flygplatsen för att själen skulle hinna dit. Lite fånigt kanske, men så känner jag mig. Som om inte hela jag riktigt hinner med. Men nu är jag här, hel och hållen, förutom en bit av hjärtat som fortfarande är kvar där borta.

Vi har haft det fantastiskt. Jag vet knappt var jag ska börja. Det hinner byggas upp så mycket glädje, lust och energi i kroppen av så många saker. Att få gå utan strumpor i en månad. Att äta färsk ananas varje dag till frukost. Att få bada varje dag. Att få känna solen värma kroppen och inte frysa. Att någon annan gjort sig mödan att laga fantastisk mat till just mig. Och att någon annan plockar undan disken och diskar den. Att se Sixten och Nils springa och krypa i salta vågor. Att ha tid att prata och umgås utan vardagsstress och hushållsarbete. Att se människor bli glada för att man har med sig sina barn till just deras restaurang. Att se sin hudfärg gå från vintergrå till sommarbeige (solandet är inte var det varit med små barn, så pepparkaka blir det inte just nu...). Att känna sig som värsta populära tjejen som alla vill hälsa på på grund av att man bär på en söt bäbis. Att åka båt på turkost vatten. Att mata fiskar som äter bröd ur handen. Att snorkla. Att äta middag på stranden under lyktor och stjärnor. Att få känna nya dofter, nya smaker, se nya platser.

Jag är här igen.